Kommentarer på: Skriv inte för finrummets väktare!

Av: Oskar Brandt

Oskar Brandt — Tue, 15 Apr 2025 16:45:09 +0000

Tack för dina rader, Jenny. Du sätter fingret på något avgörande. Det är en viktig insikt – kanske den viktigaste – att vi, både som individer och som samhälle, aldrig är starkare än vår svagaste länk. Det gäller i allt: ekonomi, förlåtelse, moral, vardagligt slit och människosyn.

Effektivitet i arbete kommer inte ur stress och prestationskultur, utan ur att vi vågar göra fel, får gott om resurser och slipper skam. Ofta är det de lägst utbildade som gör det mest konkreta, oumbärliga jobbet – och det är i deras villkor vi ser hur samhället egentligen mår.

Det är inte heller de mest välfungerande som ser klarast. De som funkar annorlunda – psykiskt eller fysiskt – synliggör ofta det vi andra blivit blinda för. Det gäller också i skrivandet: vi behöver inte mer briljans för briljansens skull. Vi behöver sanning, värme, lekfullhet och modet att stå kvar i det sköra.

Det är de mest läsovana som kan avgöra om en text är tillräckligt attraktiv.

Så fortsätt skriva som du gör: inte för finrummets väktare, utan för livet självt!

Av: Jenny Tedjeza

Jenny Tedjeza — Fri, 11 Oct 2024 11:40:51 +0000

Som svar på Leif Strandberg. Ja den är fantastisk! Är så glad för att det finns ett litterärt sällskap som tagit namnet.

Av: Leif Strandberg

Leif Strandberg — Mon, 30 Sep 2024 07:59:45 +0000

Så bra skrivet om skrivande – i skuggan av Skrivande. Tomas Tranströmer skrev en gång (1070) en dikt han kallade Med älven där ”strömmen som rann och rann och drog med sig villiga och ovilliga”. Som ett slags tröst hör han några barn som slängt ifrån sig sina cyklar i grönskan ”bara hornen stack upp”.

En annan god bild av hopp är den gamla sången Bread and Roses (från 1912). Det var/är mina amerikanska kamraters favorit-kampsång. Här med Joan Baez:

https://www.google.com/search?client=safari&rls=en&q=bread+and+roses+song&ie=UTF-8&oe=UTF-8#fpstate=ive&vld=cid:a7320366,vid:vqJHUkOTLOQ,st:0