Håller helt med om att det är en motståndshandling att bita i kunskapens frukter. Men vi har att hantera vår dödlighet, vilket kan vara svårt. Kristendomen lockar med evigt liv och jag har stor respekt för att det kan vara en tröst för den troende. Därför blir det särskilt diaboliskt att priset för frälsning är att vi lyder och tror istället för att söka egen kunskap. Jag menar inte att jag tror på att det går att få evigt liv, jag menar bara att detta är kristendomens ”unique selling point” och att den passar överhetens intressen.

Men förstås, Jenny, jag förstår hur du menar. Överheten vill att folket (undersåtarna) ska vara lagom utbildade. ”Håll arbetarklassen dum” skrev en gång Jan Myrdal när han klagade på den svenska skolan. Därför menar jag att det är en motståndshandling att verkligen bita djupt i kunskapens frukter (fast de är ”på gott och ont”), att läsa, att skriva, att bilda sig, att ta medvetande – att förändra världen. Därför är din artikel om skrivande så viktig.

Jo, i och för sig. Men vi skulle nog dö även om inte kristendomen fanns. Och straffet att dö omvandlar vi ju till skapande, till att förändra världen som Marx skulle ha uttryckt det.
Förgängligheten och öknen bara finns! Men vi människor gör så gott det går för att göra nåt gott av den tid vi har – och ingen kan ha allting men alltid har man nåt – därför får man vifta med den lilla svans man fått, som Pelle Svanslös skulle ha uttryckt det. ☺

Nej, ge upp ska vi verkligen inte göra! Tänker när jag läser ditt inlägg på kristendomen som överhetens religion. När människan söker kunskap och inflytande straffas hon med döden…

Betraktelse på långfredagen 2011

I Paradiset (GT) skapades vi till att vara ett med naturen, såsom djuren och växterna. Men vi frestades att äta av kunskapens träd och bli våra egna skapare. Men då blev vi fördrivna öster om Eden. Där var marken förbannad; öken, törnen, tistlar, arbete, svett, smärta – och döden. Sen den dagen har vi försökt att vara våra egna skapare (skapa livsmedel, kultur, mål och mening). Och det har ju gått lite si och så. Vårt skapande (=kultur i vid bemärkelse) är motståndshandlingar mot öken och förgänglighet. Men allt skapande är inte framgångsrikt, och vi är väldigt o-överens om vad som ska skapas (historien är ju ”historien om klasskamp”, Marx). Och ändå må vi fortsätta… en dag kanske vi kommer på nåt som funkar både för jorden och människorna? Men ger vi upp och lallar på som vore vi Hollywoodfruar då är det förstås kört. Visst är det svårt. ”Men vad vore vi, om vi inte försökte?” (PO Enquist)