Tack Leif! Jag tror att det här är viktigare än någonsin att fundera på. På sociala medier upplever jag att de flesta antingen avstår från att ärligt dela med sig och därför inte ”gör gemensamt”, eller så är de självupptaget gränslösa. Utmaningen blir att hitta rummet för samtal däremellan.

Gränslöshet (i psykiatrisk mening) ligger i närheten av själviskhet, självgodhet och narcissism. Att dela något med en annan människa är något helt annat, kanske till och med motsatsen

När jag delar något (sharing) med en annan människa accepterar jag att det finns en strävan att göra något tillsammans med andra människor. Kommunikation (comunis) betyder ju att ’göra gemensamt’, alltså inte bara att göra något tillsammans, utan även att göra detta som vi gör tillsammans till något gemensamt. Delande/sharing handlar om ömsesidighet/dialog (gränslöshet handlar om att personen tycker sig ha obegränsad rätt att kliva över alla/s gränser, över andras integritet). Delande/sharing handlar om att sträva efter något gemensamt (gränslösheten är bara intresserad av att just mina preferenser får utrymme). Delande/sharing accepterar att det finns en legitim annan människa (de gränslösa skiter i om det finns andra, särskilt om de inte följer mig).

Intressant!Frågan blir ju då hur man vet vad som är gränslöst och vad som är att på ett sansat sätt dela med sig av djupt personliga erfarenheter. Vad tänker du om det?

Idag verkar precis allt vara möjligt (och önskvärt) under ett paraply av identitetspolitiska krumbukter. Inte bra.

Men din text om stunden vid havet var mycket bra.