En kärlek och sjutton sorger

Askan är det som inte längre är
Mörkret är det som aldrig blir

Yahya Hassan

Häromdagen gick jag för att få klippt min lugg. På en salong jag aldrig besökt förut och heller inte kollade upp. Det var ju bara en enkel luggklippning. Hur fel kan det bli, tänkte jag.

Väldigt fel, visade det sig. Den här frisören – om han nu ens hade yrkesutbildning – lyckades förstöra hela idén med min frisyr och det kommer ta lång tid att få den tillbaka.

Så jag sörjer mitt hår. Men också en himla massa annat. Den förstörda frisyren var liksom bara droppen som fick bägaren av sorger att rinna över. ”Ge mig nåden att få gråta som ett barn”, som Peter LeMarc sjunger i Vaggsång kl. 4.

Och jag får den nåden i soffan hemma hos min vän i Kortedala. Han som har det vackraste av leenden och den förunderligaste av själar. Han som är skratt, närhet och samtal som flyger högt.

Nu lämnar han sin plats vid datorn och sätter sig nära intill. Säger orden som bara är för mig. Trots att han vet att han är en av anledningarna till att jag gråter.

Det som började som ett helt harmlöst litet äventyr har blivit mer än det var tänkt. Något med högre insatser. Men vi vill inte samma sak och har hela tiden vetat att tiden tillsammans blir kort. En parentes. Och ibland, som nu, river det sönder mig att jag inte längre ska få vara den han vaknar och somnar bredvid. Att han inte ska vara mitt hemma. Att min kärlek inte är tillräcklig.

De som har varandra

Och hjärtesorgen river i sin tur upp en mycket gammal rädsla – eller misstanke snarare – att jag är omöjlig att älska. Jag har nog alltid känt att det är någon grundläggande vajsing med mig som gör att jag måste stå utanför och titta in på de som har varandra.

Det senaste året har dessutom kantats av uppbrott och förlust. Skilsmässa, flytt, en syster som dog och en pappa som inte längre vill vara min pappa (ja, det är lika knäppt och smärtsamt som det låter). Så många trasigheter.

Jag har blivit bortbytt, köpt och såld. Baktalad, grundlurad, tagen med våld. Men jag har bränt mina pengar, gjort mig av med allt. Nerför mina kinder rinner regnet kallt. Mitt hjärta slår så fort och fast. Ännu en natt som en villfaren gast. Och fortfarande, fortfarande en främling.

Vill inte vara en främling längre.

Små och stora sorger

Jag åker hem till ön och möter katten vid huset som en gång var mitt. Hon vill fortfarande inte acceptera flytten och har dresserat mig till att hämta henne när det är dags att äta. En liten sorg i sig att hon inte vill bo hos mig på riktigt.

Hemma i lägenheten har jag spår av min vän. Tändkrämsspill på golvet i badrummet (han är ökänd för att inte ha styr på sig när han borstar tänderna), böcker och andra presenter. Ölen vi aldrig drack upp förra helgen. Morgonrocken han brukar låna.

Han skickar ett meddelande: ”Du är en fantastisk människa.” Jag tror, nej jag vet, att han tycker det på riktigt. Att hans åtrå är innerlig som min. Jag önskar bara så förtvivlat att det skulle vara tillräckligt. Att konstaterandet att jag är en fantastisk människa följdes av en punkt – eller varför inte ett utropstecken! – istället för ett ”men …” Kanske har universum bestämt att jag ska vara en kärlekens idiot.

När de lägger ner mig, lugnt och stilla. När de lägger ner mig djupt, då ska jag ännu minnas när vi låg i gräset, och himlen just när ovädret bröt ut.