I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.
Johannesevangeliet 1:1
Natten mellan den åttonde och nionde november sitter vi på en bänk i Brunnsparken och bestämmer oss för att bli ihop ändå. Som två tonåringar. I fyra månader har vi umgåtts intensivt, men velat i den avgörande frågan om vad vi är för varandra. Vi försökte göra slut på det hela under en utflykt till Lund. Satt på krogen och skålade för vår sista helg tillsammans. Redan under hotellfrukosten nästa morgon hade vi ångrat oss.
Det är 23 år sedan jag blev tillsammans med någon senast. Hur gör man ens? Var ju delvis en annan då, men ändå inte. Jag känner igen hur en ny kärleksrelation river och sliter i gamla sår. Det som så trendigt kallas anknytningsmönster sitter djupt. Kommunikationen sker både här och nu, och med spöken från förr. Det är lätt hänt att se nutidens händelser i dåtidens mörker.
När orden får tyngd
Samtidigt är det något som är annorlunda den här gången, och jag tror att det handlar om språk. Inte bara att Robert skriver med utsökt svärta och humor i sina böcker (på Instagram får du nu kontinuerligt smakprov ur bok tre), även om textnörderiet såklart är något som binder oss samman. Det handlar också om att mina ord får tyngd när jag kommunicerar med honom. Han lyssnar på (och läser) det som alltid velat ut, men tidigare sjungit för döva öron.
En stor del av vår kommunikation sker i skrift. Ända sedan första gången vi träffades har vi skrivit hundratals meddelanden på Messenger varje dag. Allt från bagateller och lustiga anekdoter till textutkast, politik, kärleksförklaringar och (om vi ska vara helt ärliga) en del konflikter.
Hans språk är yvigt, lekfullt och litterärt med långa meningar. Mitt är mer präglat av journalistikens överordnade krav på tydlighet. Som korrekturläsare är jag också mer noga med reglerna.
”Fan ta språk!” säger Robert när han tycker att reglerna begränsar honom eller när han inte når fram. Han är den typ av författare som kan uppfinna ett ord han tycker saknas, eller damma av ett bortglömt. Men vi är båda förundrade över att människor alls kan kommunicera med varandra. Missförstånd och oklarheter är bara förväntade olycksfall i arbetet.
Stillsamt och egensinnigt
Under våra första veckor ihop läser jag den ljuvliga textsamlingen Förtrollad vinter, förtrollad sommar av den argentiska författaren Virginia Higa (Prosak Förlag). 2017 flyttade hon till Sverige och essäerna i boken handlar till stor del om mötet med en ny kultur och – inte minst – ett nytt språk. Med kärleksfull och nyfiken blick närmar sig Higa allt det främmande och ovana. Språkljuden, snön, årstiderna, sederna, ljuset och mörkret.
Ofta är det vardagliga betraktelser där den djupare innebörden står att läsa mellan raderna: ”Svenska hundar är diskreta, liksom sina ägare. De skäller inte på gatan.” Texterna är stillsamma, egensinniga och vackra. Det är som om Higa leker fram gestaltningen i det mellanrum som uppstår när allting är nytt.
Hon påminner om att det skrivna språkets verktyg är begränsade, men ändå bland det bästa vi har. Alla som skriver vet hur det är att brottas med denna ofullkomlighet. Fan ta språk!
När allt är nytt
Under läsningen tänker jag ofta på att både mötet med en ny kultur och en ny människa är mötet mellan två språk. Även om man talar samma bokstavliga språk är det ändå två olika kommunikationsmönster som ska överbryggas. Sakta lär man sig att tolka; man lär sig nyanser och att läsa mellan raderna. Sammanhang. Historia.
Kanske ligger hemligheten i att närma sig en ny kärlek med samma öppna nyfikenhet som Virginia Higa möter det svenska. Med hennes övertygelse att alla människor delar samma mentala grammatik. Och att det finns saker man kan passa på att upptäcka just när kärleken är ny.
Grattis till goda relationer! Grattis till glädje! Grattis till hälsa! Ja, jag vet. Allt detta är berg och dalar och ”a work in progress”, Jag läser the progress i det du skriver.
Grattis! Väl unt!
Fint att följa dej. Tack. Är det ok att dela till min syster?
Tack! Självklart ska du dela. Blir bara glad.
Alla nya relationer, vare sig de är vänskaps, kärleks eller business band dom ska knytas samman med dina egna kräver.
De kräver en parlör, säckavis med nyfikenhet och respekt för varandras ryggsäckar som är fyllda med allehanda erfarenheter, sorger, missförstånd och mer eller mindre lyckade relationer som den nya relationen ska ta sig igen8m och förbi för att framstå som något du kan lita på och känna dig bekväm med.
Det kräver mod, massor med mod, vilja och en tro på att ni kan hitta varandras jag.
Älskar det kreativa i språket, att använda alla bokstäverna i en dans som, vare sig den är uppfunnen just i den rytmen och klangen som hörs hörs och nu eller är sprungen i blom av någon i en annan tid.
Det är en fin text som andas hopp om din/er gemensamma framtid