Vad är det med Ulf Lundells gubbgnäll i Vardagar som ändå gör det till litteratur?
Fick ett oväntat kreativt påslag på morgonen. Skrev första inlägget på bloggen och fixade med layouten. Börjar närma mig nöjd.
Gick och handlade på Ica vid öppningsdags. Få andra kunder i affären. I torsdags var jag där första gången sedan i mars. Nu sjätte gången. Varje dag en kamp mot, eller kanske med, ångesten.
Har lyssnat på Mian Lodalens Lisa och Lilly: En sann kärlekshistoria. Författarens egen uppläsning. Fin berättelse om kärleken mellan två unga arbetarkvinnor i Stockholm vid förra seklets början. Enkel, rättfram och osentimental prosa, som kan upplevas omodernt. En blinkning till 1900-talets arbetarförfattare? Jag tycker i alla fall att det är mycket sympatiskt. Allt ljus på berättelsen, inte på författarens eventuella briljans.
När gubbgnäll blir litteratur
A på fackmöte efter jobbet. Jag stekte hamburgare till ungarna och mig. Sedan kollade jag på dokumentären om Jan Guillou på SVT, Den överlägsne journalisten. I det stora hela ett bra tidsdokument över en stor skribent och samhällsdebattör. Förstår att han värjer sig när intervjuaren vill psykologisera och gräva i barndom och relationer. Det är ju inte poängen med hans livsverk. Samtidigt går det att läsa av smärtpunkterna i hans ansikte. I grunden är jag ändå enig med att verk är viktigare än person. Personkult är en plåga i både kultur och politik.
A kom hem och satte på landskampen mellan Portugal och Sverige. Stängde av teven igen när Portugal gjorde andra målet. Tappar humöret när det går dåligt för både landslaget och Blåvitt.
Jag la mig i sängen med Vardagar. Undrar vad det är med Ulf Lundells gubbgnäll som ändå gör det till litteratur. Varför vill man fortsätta läsa?