Det är julaftonskväll på kvarterskrogen i Kortedala. Jag har firat med ungarna och deras pappa på dagen. Nu väntar Robert med en öl, en kram och det där leendet som gjorde att jag föll för honom i somras. Rakt över kanten tippade jag med både kropp och själ som en jäkla tonåring. När han ler så där ligger världen öppen.
Jag kallade honom karismatisk en gång eftersom så många människor dras till hans person. Då skrattade han, men jag vet att det är rätt ord.
Nu frågar Robert den ensamma äldre mannen vid bordet bredvid om han vill komma och sätta sig hos oss. Mannen tackar ja och den närmsta timmen får vi höra hans livshistoria: Den dramatiska flykten från Bosnien. Jobben han haft i Sverige. Detta är Robert i ett nötskal: nyfikenheten och glädjen i mötet med nya människor. Gärna tilltufsade av samhället.
Trots att han enligt en av många beundrare på Instagram ”skriver som en gud” är Robert författaren som sällan befinner sig i så att säga kulturella sammanhang. Han läser sällan nyutgiven litteratur och följer inte debatten på kultursidorna.
– Samtiden kan man förstå på andra sätt, tycker han.
Till exempel genom att prata med folk på kvarterskrogen där gästerna är en blandning av folk från andra kulturer, svenskfödda pensionärer och fattiga akademiker.
Att inte rädas mörkret
Han säger att han inte räds mörkret. För att han har sett det på nära håll. Både sitt eget och andras. Jag har aldrig träffat någon som så naturligt ställer frågor om hur människor har det inuti, även om det ibland gör ont att lyssna på svaren.
I femton år har Robert levt med bipolär sjukdom. Bara några veckor innan julafton packade han väskan en morgon, pussade mig hejdå och gav sig av till psykakuten. För nu hade tillvaron blivit helt svart och utan hopp och då behövs inneliggande vård för vila, struktur och skydd mot impulsen att skada sig själv. Statistiken säger att bipolär sjukdom är livshotande.
Jag passar katten Mäster Pusjkin, sover ensam i Roberts stora säng och besöker honom på sjukhuset. Med svärtan och hopplösheten är det ett annat leende som intar hans ansikte. Det sneda, ironiska, allt-är-åt-helvete-leendet. Det skär i mig när ångesten trasar sönder honom inifrån.
Anteckningar från psykiatrin
Hans första bok, Ibland är det alltid samma sak, utgörs av korta prosastycken, anteckningar från förra inläggningen för tre år sedan. Den andra boken, Vi håller oss vid liv, är liknande anteckningar från tiden efteråt.
Redan på spårvagnen till sjukhuset börjar han göra anteckningar till ett nytt manus. Han skickar mig brottstycken på Messenger. Det är speciellt att vara första läsare. Att se texterna växa fram ur verkligheten samtidigt som han (vi) lever den. Det händer ofta att han tar en paus i ett samtal för att snabbt slänga ner något i telefonen.
Det fascinerar mig också att han kan skapa litteratur direkt ur mörkret. Texter som trots det allvarliga innehållet bärs fram på en varm våg av humor och människokärlek. Språket är både egensinnigt och kristallklart. Temat kan sägas vara kampen för värdighet i ett samhälle som i grunden är ovärdigt för de sjuka och utstötta.
En form som passar
Några dagar efter jul sitter vi på kvarterskrogen igen och gör någon slags intervju. Det är ju en helt orimlig situation såklart och vansinne att försöka intervjua den som står en närmast, men jag vill ändå göra ett försök. Vi börjar med frågan varför han skriver som han gör.
– Jag är oförmögen att skriva om något annat än det jag upplever. Jag har också hittat en stil och en form som passar mig. Jag ser ingen anledning att skriva på något annat sätt, även om andra säkert skulle göra det bättre i romanform.
Och hur hittade du formen?
– Jag har läst många aforismsamlingar och texter med korta stycken. Det är också så jag upplever världen; i fragment. Med det här skrivsättet behöver jag inte ha helheten i huvudet hela tiden. Då skulle jag förmodligen krevera.
Sedan en fråga som jag inser att jag aldrig ställt rakt ut: Vad är det värsta med att ha bipolär sjukdom?
– Självbevarelsedriften, svarar han snabbt. Ett av hans många mörka skämt. De förekommer rikligt även i böckerna.
Sedan kommer ett mer rumsrent svar:
– Det värsta är sjukdomens oförutsägbara natur. Jag har aldrig hittat någon tydlig utlösare och vet inte varför jag får ett skov av dåligt mående, eller varför jag kan vakna och plötsligt må bra.
– Jag kan styra över vissa riskfaktorer: sömn, träning, rutiner, sociala relationer, minimera stress, skriva, läsa. Men sjukdomen leder ändå ibland till sjukskrivning. Vilket gör livet svårt rent materiellt. Jag har till exempel inte haft en tillsvidareanställning sedan jag blev sjuk.
Duktig löneslav
Han har skrivit en hel del om hur livet i ett kapitalistiskt system förutsätter att man klarar av att vara en duktig löneslav. De som inte kan, på grund av exempelvis fysisk eller psykisk sjukdom, får en extremt otrygg tillvaro.
– Samtidigt arbetar de som har jobb alldeles för mycket. Fråga vilken heltidsarbetande småbarnsförälder som helst!
– Men kapitalism är ingen naturlag. Det finns ju exempel på andra samhällssystem, även om inget har hållit över tid. Vi skulle åtminstone kunna börja med att sänka arbetstiden till sex timmar med bibehållen lön.
– Sedan är strävan efter evig tillväxt dessutom puckad. Den kommer leda oss ner i graven. På olika sätt i olika delar av världen, men ändå.
Att förstå människan
På samma sätt som att han tycker att litterära samtal är ganska ointressanta i sig göder han inga drömmar om att bli författare på heltid och försöka göra tangentbordet till sitt levebröd. I stället jobbar han som lampmontör i ett snickeri.
– Jag måste ha en inre lust för att skriva och kan inte pressa ur mig text. Pallar inte den stressen.
Han har också den ovanliga uppfattning att Dostojevskijs Bröderna Karamazov är det enda man egentligen behöver läsa för att förstå människan.
– Den har allt: människor, religion, gott och ont. Tre bröder och en dräpt farsa. Färgglatt persongalleri. Det finns en föreställning om att det är gammalt och dammigt, men egentligen är det väldigt roligt.
Överhuvudtaget är Robert mycket för litteratur från Östeuropa och Ryssland. Dostojevskij är en husgud, liksom Andrej Platonov och Varlam Sjalamov som båda på olika sätt skildrade det kommunistiska projektets ofrånkomliga förfall inifrån.
– Varje socialist ska läsa Platonov och Sjalamov. Genom snön av Sjalamov och vad som helst av Platonov.
Ett annat boktips från Robert är Dörren av den ungerska författaren Magda Szabó. Om ett par som anställer den barska hushållerskan Emerentia. ”En rolig berättelse med fin upplösning.”
Att fortsätta trots allt
När vi pratar om svenska författarskap lyfter Robert fram Kristian Lundberg som även han levde med bipolär sjukdom och blev en av många tilltufsade med missbruk och hemlöshet.
– Hans öde är ett exempel på vad som kan hända. Men hans Yarden är en fantastisk bok. Han skriver något om att fortsätta fast man sedan länge givit upp. Jag har det materiellt mycket bättre, men exempelvis Sånger vid avgrunden är en skildring av hur sköra vi människor är.
Det går någon vecka efter den så kallade intervjun innan Robert måste åka tillbaka till psykakuten. När han inte ler snett och ironiskt gråter han och bär luvan på hoodien som ett skydd mot världen. Jag kommer fram till att jag hatar den här sjukdomen lika starkt som jag älskar honom.
På nyårsafton får han nattpermission och vi lagar lax i hans kök. Gäster är min dotter och en man som svarat på Roberts inbjudan i Kortedalagruppen på Facebook. ”Ingen ska behöva sitta ensam på nyår.” Det blir en fin kväll. Hoppfull, trots allt. Och det nya manuset växer. Argare och mer politiskt. Jag säger att det är det bästa han skrivit hittills och ibland tror han mig.
Vi håller oss vid liv.
Den här texten skrevs ursprungligen för tidningen Parabol, men blev refuserad för att den både är en intervju och en litterär kärleksförklaring. Själv är jag av uppfattningen att så länge en skribent är ärlig med läsaren så kan man tillåta sig mer okonventionella texter. Jag är också av den föga ödmjuka uppfattningen att det jag skrivit har ett läsvärde som överskrider blandningen av genrer.
Tack för spännande porträtt av en författare som inte följer den ”breda vägen” (Matt 7:13).
Tack också för tips om ryska författare. Sjalamovs böcker från Kolyma har jag läst, Ser fram emot Platanov. Och jag håller med: att den som vill kalla sig socialist eller kommunist bör läsa Sjalamov.
Intressant också att de författare som nämns (Inklusive Lundberg) är öppna för religion (kristendom i någon form).
Kul att du uppskattade mitt okonventionella porträtt. Jag har också tänkt en del på den där dragningen till mystiker i olika form. Blir det en annan nerv kanske?