När de klippta banden gör ont

Började tänka på min tonårsvän L häromdagen, vet inte varför. Kanske försöker jag laga nuet genom att nysta i lösa trådar från det förflutna. Frågade min syster som bor kvar i trakten. Tydligen dog L av en stroke förra året. Somnade i sin säng och vaknade aldrig mer.

L var dotter till en av mammas väninnor, också ensamstående. De gifta mammorna höll sig på sin egen kant, som om skilsmässor smittade och de var tvungna att hålla hårt i sina karlar. 80-tal på landsbygden. Mamma och hennes väninnor drack vitt vin på uteplatsen. Rökte Blend. När de hade råd gick de till parken och dansade. Parfym och glittriga blusar.

Jag var blyg och ordentlig i min blonda page. L hade en hård rustning, osentimental och rak. Hon log aldrig på beställning. Tuperade sitt korta hår och hade svart kajal runt ögonen. Hon kunde be någon dra åt helvete med en blick, jag drömde mest om att passa in. Ett udda par. Vi tjuvrökte ihop och pratade förtroligt, visst gjorde vi? Men hon hade ett annat liv också, bortom min räckvidd. Fester hon aldrig tog med mig på, äldre killar jag aldrig fick träffa. De sista åren på högstadiet var hennes frånvaro vanligare än hennes närvaro.

Sommaren efter nian träffade jag min första kärlek genom L. En blivande elektriker med körkort och vackra händer. Vi fick ett par galna månader tillsammans. Hembränt och folköl. Ljusa sommarnätter och stora känslor. En krog mitt ute i ingenstans som aldrig kollade leg. Vi spelade dart. Åkte hem i baksätet på någons 240.

Efter den sommaren tappade jag kontakten med L. Hörde att hon blev mamma och undersköterska. Jag flyttade till storstad och klippte alla band efter hand. Jag trodde att man kan skapa sig själv på nytt någon annan stans. Nu är jag inte lika säker på att det är så enkelt.

För ett par år sedan åkte jag tillbaka till byn där L och jag blev vänner. Jag skulle skriva ett reportage om min hemkommun där SD blivit största parti. Jag skrev om jobb som försvunnit, om butiker som stängt, om det stora flyktingmottagandet. Jag besökte min gamla skola, jag pratade med fackliga representanter, med företagare, politiker och tjänstemän. Jag blev också hembjuden till en av mina klasskompisar från högstadiet och hans fru. Jag avundades honom hur rotad han var. Hur han bildat familj på samma plats där han själv växte upp. Vi plockade fram ett gammalt klassfoto och han visste hur det gått för alla. Jag kunde inte ens minnas alla namn. Och dialekten som han äger, som på något sätt alltid kommer att vara hemma för mig, trots att jag inte längre kan tala den.

Varför väntade jag så länge med att försöka hitta L? Behövde jag verkligen trettio år?

Till vardags måste vi tro att livet vi har kvar är tillräckligt långt. Det går inte att tänka på döden hela tiden, och bara extremt rika människor kan leva som om varje dag var deras sista. Vi andra måste lägga en hel del möda på att skapa en hjälpligt trygg och förutsägbar tillvaro utan alltför mycket skit i hörnen.

Men när en människa du en gång kände, en människa som fick dig att vara lite mindre ensam i världen, somnar och aldrig mer vaknar, blir tiden med ens utmätt. Och de avklippta banden gör ont.

Läs också

4 reaktioner på ”När de klippta banden gör ont

  1. Å så vacker text; vacker och sorglig. Hoppas nu bara att L:s nära och kära får möjlighet att läsa din fina text.

  2. Mycket fint. mycket vackert. Ja så där är det väl för oss alla kanske. Som sagt; det är viktigt att hålla fast vid det som var fint, tex gamla vänner. Även om vi förändras under alla år så finns det något just där.
    Tack Jenny

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *