I boken Det perfekta plåstret skriver Stina Oscarson med både eftertänksamhet och stort engagemang om demokrati och frihet.
I en samling prosalyriska anteckningar reser dramatikern och folkbildaren Stina Oscarson runt i ett Sverige där förlusten av folkhemmet är synlig i varje detalj. Hon rör sig i de mest skilda sociala miljöer och samtalar med de mest olika människor.
Stina Oscarson kallar samtalet ett fredsarbete och menar att vi alla har ett val mellan samtal och vapen. Så länge det är möjligt vill hon välja samtal. Hennes anteckningar kretsar ofta kring hur vi ska kunna rädda demokratin när föreningslivet tynar bort och åsikter bara är viktiga när de kommer från rätt personer som säger rätt saker.
Kulturen är inget verktyg
Oscarson ifrågasätter politiker och makthavare som ser kulturen som ett instrument för att rädda demokratin. Samtidigt finns svaret i konsten för att den ser människan i all sin oförutsägbarhet.
Ty utan kunskap om all levandes bräcklighet
vår egen sårbarhet och irrationella dumhet
kommer vi aldrig kunna rädda
demokratin
Inte heller politiska reformer kan rädda demokratin. Vi måste bygga upp den underifrån, så som tidigare generationer en gång gjorde. Vi behöver en berättelse om framtiden baserad på människors drömmar och politiska visioner. Misstaget socialdemokratin gjorde var att de försökte skapa det perfekta plåstret för människors sår, men glömde att inga sår är perfekta.
Klarsyn och sårbarhet
Jag har ofta beundrat Stina Oscarson för hennes mod och intellektuella klarsyn. För att hon aldrig kompromissar med det hon tror är viktigt och samtidigt kan visa sig sårbar när hon öppenhjärtigt berättar om sin långvariga anorexi. Det är när hon tvångsvårdas på sjukhus och upplever att det bara är läkaren som har rätt att definiera sanningen som hon tycker att hon börjar förstå ordet frihet.
Det perfekta plåstret är en fantastisk tankebok. Oscarson lyckas skriva med lika delar stillsam eftertänksamhet och brinnande engagemang. Hennes röst är oumbärlig i en tid då demokratibegreppet antingen banaliseras i partipolitisk debatt eller blir en angelägenhet för akademikernas snårskogar.
Stina Oscarson vänder sig istället direkt till läsaren. Samtalet måste fortsätta och vi måste orka ta kampen. Men demokrati, både i det lilla och det stora, förutsätter att du faktiskt infinner dig på mötet.
Fler funderingar om det goda samtalet hittar du i Utan tvivel blir man inte heller klok.