Är en förlorad själ någon som har tappat kontakten med livet och inte längre är en del av något större?
Näst sista dagen på det här skitåret. Jag önskar att jag kunde lämna vissa saker kvar i 2020 och bara börja om med det nya året. Men verkligheten skiter såklart i människans påhittade kalendrar.
Såg den nya Disneyfilmen tillsammans med familjen häromdagen. En ganska stillsam historia kallad Soul. Om meningen med livet, lite som en reklamfilm för mindfulness. Att leva är att uppleva tillvaron med alla sinnen här och nu, varken mer eller mindre. Ett naturligt val av tema det här året.
Lite tröttsamt att den religiösa uppdelningen mellan kropp och själ lever så starkt i populärkulturen. Man hamnar fel när man försöker förstå människan och hennes livsvillkor på det sättet. Men det är fint när begreppet ”förlorad själ” definieras som någon som tappat kontakten med livet.
Jag tror bara inte att mindfulness räcker för att återskapa kontakten med livet. Vi behöver också känna att vi är en del av något större, genom arbete och relationer med andra människor. Vi har inga själar som svävar fritt.
Mådde skit mitt på dagen idag. Är så förtvivlat trött på hela situationen och rädd att jag aldrig ska kunna ta tillbaka mitt liv. Allt blir bara ångest när jag hamnar där i tanken. Grät ut hos A. Försökte vila, men tankarna bara rusar.
Gick upp och lagade omelett till middag. Tillfredsställande att göra sig av med rester i kylskåpet. Julskinka, lök, en bit cheddar. Ägg som snart skulle blivit gamla. Halva familjen gillade min kreation, andra halvan var missnöjd. Synd att vi har så olika smak, det blir svårt med matglädjen.
Pratade länge med min bror i telefon. Vi hoppas kunna ses till våren, även om Malmö känns väldigt långt borta just nu.
Jag lyssnade på julaftonsvärden Lars Lerin när han sa att ”allt går över”, ”det blir bättre och bättre dag för dag”. Jag tog till mig hans små meningar; allt blir bra igen. Kanske kan vi även travestera orden från Jesaja 9:2 ”Det folk som vandrat i mörkret (hela 2020!!) skall se ett stort ljus”.
Allt går över, sa Lars.
Ja, det var fina ord. Tanken att ångest alltid går över är tröstande. Men jag är också lite kluven. Det finns ju trots allt gott om människor som det inte löser sig för, som aldrig får se ljuset.
Så är det förstås, inte kan enstaka ord (inte ens på munkforsdialekt) råda bot på mörkret. Det är förstås de tusentals små fysiska stegen (av tusen olika slag) tillsammans med (och för) andra människor som till slut får mörkret att ge vika. Men små ord kan vara fyrblänk som gör att man orkar traska på. Jag tänker på sagan om det lilla blå loket som skulle kämpa sig upp för det höga berget för att lämna julklappar till barnen. Det var jättetungt men på varje sida kunde man läsa hur loket kämpade och sa till sig själv: ”Det ska gå. Det ska gå. Det ska gå…”
Helt enig. Fint beskrivet!
Lite kuriosa. Jag vet när du har namnsdag eftersom jag har namnsdag dagen innan. Jag försöker också göra omelett, med rester, men får läsa på i receptet hur man gör.