Sömnlös i Kortedala

Kom med mig så går vi vilse.

Thåström

Mitt i den värsta julihettan när folk står i kö för att komma på någon av skärgårdsbåtarna åker jag åt andra hållet. Bort från havet med elvans spårvagn. Det är vänskapen, den nya, och dårskapen. Kanske också en sorts flykt, men jag åker likt förbannat.

Vi träffas på en krog i Gamlestan. Ölen är kall och han ser saker som jag försöker hålla gömda. Det är ibland enerverande, ibland angenämt. Han stör mig. Det är något med hur han skriver, skämtar, tänker. Vårt kärleksspråk är uråldriga skällsord och begagnade böcker.

Vi väntar ut ett skyfall innan vi går. Vattnet studsar och forsar fram på asfalten och vi skulle ha blivit genomblöta på några sekunder om vi gav oss ut. Men det upphör lika fort som det började och hettan tar över igen. Stopp i spårvagnstrafiken och överfulla ersättningsbussar. Vi tar oss dock vidare.

På lugna gatan

Kortedala är en förort från tiden då landet byggdes för människor att leva i. Lugna gator och grönskande gårdar. På torget ett slitet ölhak och en matbutik med trasiga kylar. Mitt snus finns inte i kiosken och jag får den helt otroligt naiva idén att sluta.

Här finns också den synska kvinnan i vargtröja. När jag passerar frågar hon om jag har ont i mitt ben. Hon fick en så tydlig känsla nämligen. Det bär mig emot att göra henne besviken, men man ljuger inte om det som inte finns.

Vi dricker vin från Georgien på balkongen och utbyter läsupplevelser, kaosupplevelser, relationsupplevelser.

Vid midnatt ligger jag sömnlös med svår nikotinbrist och svetten som en bäck i nacken. Paniken kryper i benen så jag lämnar sängen och vännen och promenerar utan plan i kvarteret. Natten är sammetsljum och från hundratals öppna balkongdörrar hörs prat, musik och barngråt. Språken är många här.

Jag sätter mig på en bänk för att jag alltid föreställer mig att man tänker så bra på bänkar. Men jag är trött, varm och lite berusad så allt mynnar ut i sentimentalitet och självömkan. Försöker trösta mig med att alla upplevelser har någon slags värde. Det finns skönhet också i det ofullständiga. Kanske särskilt där.

Och vem vill skriva på förtryckta blad?

Smyger tillbaka in i lägenheten och ner i sängen. Utmattad men klarvaken. Han rör vid mig i sömnen och allt är för en stund precis som det ska vara. Förutom den infernaliska värmen då. Luften som borde vara ett tvärdrag är tung att andas.

Oväder och dårskap

Dagen efter gör jag en utflykt i stadsdelen. Köper böcker på Erikshjälpen och kikar in på gården där vi bodde när dottern föddes. Då när allt var nytt och vi prövade oss fram i två rum och kök. Innan skärgård och villaliv. Det är sig likt efter nästan två decennier. Samma portar, samma pizzeria, samma grönska. Men nya barnfamiljer på lekplatsen såklart. Och sopnedkasten är avvecklade.

Jag ger upp och köper en dosa snus på Kortedala torg.

I lägenheten drar jag av mig kläderna och får en stunds skrivro med snus och vin. Lagar mat som blir godkänd av vännen. Han får PO Enquist och Kajsa Ekis Ekman av mig, för att han kommer med Dostojevskij och Bodil. Det långa samtalet fortsätter och åskan bryter äntligen ut. Nytt skyfall. Vill ställa mig på gården och ta emot ovädret med öppna armar men dårskapen räcker inte så långt.

Inte den här gången.