Man måste bära sin sorg i armarna
Man måste härma dom som orkar
Dom som fortsätter ändåUr Stockholm av Jonathan Johanson
Jag når inte fram. Det som kommer ur min penna är banaliteter och skräp. Jag når inte fram till kvicken, som Jan Myrdal kallar det i sina jag-romaner. Han gjorde så när orden inte räckte till. Hittade på egna när han behövde dem. Alltid på jakt efter det mest exakta uttrycket.
Jag söker orden som ska hjälpa mig att stå stadigt, men är bara stum.
Det har stormat för mycket för länge. På sex år har jag förlorat mitt yrke, mitt förstånd, min politiska hemvist, mitt äktenskap, mitt hem, min ekonomiska trygghet, min syster och min pappa.
Jag är trött. Så in i märgen trött.
Den eviga vikarien
Ändå står jag där på sommarjobbet. Den eviga vikarien. Outsidern som måste ringa på inför varje skift eftersom jag inte anförtros en egen nyckel. Femtio år gammal, men ändå den som ska läras upp och korrigeras. Min livserfarenhet väger lätt, men pengarna måste in.
Jag borde naturligtvis vara tacksam för att jag ens fick ett sommarjobb. Men min tacksamhet är slut, och jag börjar bli bitter för allt som inte är mitt. Att jag aldrig får vila.
Jag hade sett fram emot min femtioårsdag. Den skulle bli ett avstamp mot ett nytt liv efter skeppsbrottet. En hyllning till kärleken och vänskapen och de familjeband som finns kvar trots allt. Vi samlades i en ruffig festlokal i Majorna, precis i min smak, jag och de människor som betytt mycket för mig. En fin kväll. Jag tror att vi hade trevligt tillsammans.
Ändå. Ingen som hade förberett något extra, inga överraskningar i bakfickan. Inga tal, inga quiz, inga ord om att jag också betyder något för dem. Ingen som ville ta en bild med mig, och ingen som la upp något på sociala medier. Några släktingar gjorde ett inlägg från hotellet dagen efter. Men ingenting om varför de var i Göteborg.
Femtio år som outsider
Jag borde naturligtvis vara tacksam för att så många kom till min fest. Men min tacksamhet är slut. Efter femtio år som outsider är jag trött. Så in i märgen trött. Så trött på att hoppas, längta, desperat önska att höra till och räknas med. Blir jag aldrig något mer än tonåringen som gömde sig på toaletten på rasterna i skolan för att ingen skulle se hur ensam hon var?
Är det storhetsvansinne att önska sig någon form av eftermäle? Att man lämnade någon slags spår i andra människor? Är inte det hela livets mening?
Julia Söderlönn skriver:
”När jag mår dåligt är det skrivandet som befriar mig. Det är en trotshandling, som påminner mig om att verkligheten är större än det som gör ont.”
Jag har också alltid trott på skrivandet. Men nu når jag inte fram till kvicken. Jag hittar inget språk för sorgen som är fritt från banaliteter och gnäll.
Finns det?
Stort.
Jag vågar inte bjuda på fest som du gjorde. Tänk om ingen kommer? Tänk om ingen håller tal? Tänk om ingen firar MIG?
Min flykt blev idrotten. Jag blev bäst. Då får man vara med. Man blir respekterad.
Flykt och räddning… När jag slutade kom den stora kraschen. Livskrisen.
Nu är jag lugn, återställd, obrydd.
Kan du hitta något annat?
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Förstår precis den där kraschen när det man byggt sig liv på rycks undan. Fint att du hittade lugnet till slut.
Även Gud var i behov av en klapp på axeln. Men eftersom han var ganska ensam (i början) fick han tala med sig själv och ge sig själv beröm: ” Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.
Men om det nu finns folk ska de absolut ge något tillbaka, typ en respons. Ibland får man kräva en sådan. Vi lever tyvärr i en tid när JAG är alltings mitt och därför blir det tyst. Men låt oss säga som Jenny Wrangborg: Tillsammans! Tillsammans!
Du ska se att du får något – nu när du tagit bladet från munnen. Bra!
Utan varandra är vi inget. Tack för dina ord, bästa Leif.
Jenny, dina ord andas bitterhet och fokus på det som inte blir eller är. Men jag läser också att du gått från en plats till en annan som om du möter det från där du är och inte varifrån du kom, kommer att göra dig gott.
Att släppa taget är en av de viktigaste förmågorna vi har.
När vi inte möter allt det nya med gårdagens kalk i glaset har vi möjligheten.
Jag vet för jag har varit där i censurrutan och vänt.
Släng den gamla ryggsäcken och känn befrielsen av att inte hänga kvar i allt du inte har, allt du inte fick eller allt du själv inte gjorde eller möjligen gjorde.
Livet kommer en dag i taget och du vet inte hur många du får gläd dig, ta emot och känn tacksamheten för att just du kom dit du är idag.
Jag vet jag har varit där, men skit samma tänker jag, det som var är faktiskt historia och jag vill inte leva i den.
Är här nu ❤️och jag ger dig min insikt.
Lev medans du lever för sen är du död så jäkla länge, lev för det fina, för glädjen och kärleken, för orden och det som ger dig glädje, det andra kan du lämna där det hör hemma i det förflutna.
Tack för att du läste, Cecilia! Jag försöker att inte andas bitterhet, men behöver nog lite mer tid. Att släppa taget är det enkla som är det svåra. Men visst finns det saker i mitt liv som jag är väldigt tacksam för. Ungarna och kärleken, inte minst.