Vi väljer inte våra motgångar och det finns inget löfte om lättnad, men vi kan välja att stå på vår egen sida när motgångarna kommer.
Vaknade med lätt nästäppa och förkylningsblåsa på tungan. Fick ställa in planerad promenad. Hade inte kunnat leva med risken. Ett jäkla bakslag. Min första reaktion är att vädja till universum om ett break. Som om det fanns högre makter som kunde förbarma sig över mig. Eller som om livet var skyldigt mig något. Men sånt är ju bara magiskt tänkande. En flykt från det egna ansvaret.
Försöker vrida perspektivet rätt. Vi väljer inte våra motgångar och det finns ingen kvot att fylla, inga löften om lättnad. Men vi kan välja att stå på vår egen sida när motgångarna kommer. Inte stångas mot sånt vi inte kan kontrollera.
Hur ofta har jag kastat ur mig under skitåret 2020: När ska jag få mitt liv tillbaka? Men frågan är felställd. Rätt fråga är: Hur ska jag göra för att ta mitt liv tillbaka? Den första frågan är en återvändsgränd av bitterhet. Min mammas uppgivna livet är orättvist. Hon pendlade mellan offerkofta och passiv aggressivitet. Ibland öppet defensiv när hennes misstag kom på tal. Men hon stod aldrig på sin egen sida på det medkännande sätt som krävs för att man ska kunna äga sina misstag och frigöra kraft till förändring. Inte så att hon inte försökte. Hennes dagar var ett ständigt fixande och trixande för att få tillvaron att gå ihop. Men det handlade om att klara av, inte om att leva. Hon hade på många sätt gett upp.
Jag vill inte ge upp.
Man blir ödmjuk av att tappa förståndet
Har börjat lyssna på Strindbergs Ensam. Briljant såklart. Ska se om jag har den i vanlig bokform för att kunna läsa ordentligt. Kan tycka om prosa i jagform där berättaren inte känns pålitlig.
Läkaren ringde. Tog sig tid. Skönt att hinna få prata om allt. Gick igenom medicinerna, frågade om KBT-övningarna. Jag berättade om förkylningsblåsan. Han trodde inte att det var något att bry sig om, men sa att jag är välkommen bort för att ta ett test igen. Jag värjer mig från att bli hysterikan som springer på vårdcentralen stup i kvarten. Vill inte bli den personen. Upptäcker ett osympatiskt förakt för hypokondriker hos mig själv. Nu är jag en av dem som inte kan skilja inbillning från verklighet, även om jag inte är rädd för att bli sjuk. Bara för att skada någon annan.
Ingen kan säga att det inte är ödmjukande att tappa förståndet.
A handlade på vägen hem. Fryspizza till middag, trots dotterns utläggningar om grönsaker och näringsriktig kost.