Kom hjälp mig och välv gravvård över vår syster.
Carl Michael Bellman
Hon skulle just fylla 48. Ett junibarn, född på vår mammas 30-årsdag.
Inte för att hon levde sitt liv i sommarsol. Hon var eljest, och det var stundtals ett slags helvete. Bortstött, försvarslös, utnyttjad.
Jag skämdes för henne när vi var barn och i tonåren tog jag första bästa biljett hemifrån. Lät milen mellan oss bli ett skydd. Jag ville bara skaka av mig alltihop.
Bland kantstötta själar
Tre decennier senare sitter jag i en kyrka på den skånska landsbygden. Kistan är vit och rosen i min hand röd. Altarfönstret är alla färger samtidigt. Jag lyssnar på tystnaden strax innan kyrkklockorna markerar övergången från vardag till ceremoni.
Prästen heter Jonna och griftetalet är fint. Det handlar om min systers omsorg och medkänsla för andra kantstötta själar. Hon berättar om raggarkultur och Joddla med Siv och vi är flera som får det sköna skrattet genom tårar.
Det handlar också om kärleken. Den som min syster fick uppleva till slut.
Jag fulgråter under Blott en dag. Trots att kantorns dån till sångröst fyller kyrkan på ett sätt som i alla andra sammanhang hade varit komiskt. Jag gråter för det som inte längre går att laga, för min egen uselhet, för att vår pappa valt att inte vara här, för att kusinen sitter tätt intill med en trygg hand på min arm.
Tusen nålar
När det är dags för ett sista farväl lägger jag mina fingrar mot kistlocket och undrar vad jag skulle sagt om jag fick säga en sak till. Vad säger man till en syster som var eljest men aldrig förtjänade elakheterna och de tusen nålarna?
Jag kan inte säga att jag gjorde så gott jag kunde.
Men kanske:
Tack för att du fanns en stund på jorden.
Tack för det du lärde mig om att vara människa.
Tack för att du aldrig gav upp oss.
Och tack ändå för att du sa så många sanningar i helt fel situationer. Jag borde blivit road i stället för att skämmas.
Vilken fin text du skrivit. TACK för att du delar med dig. Och nog tror jag att du lagar en hel del med dessa ord.
Jag tänkte på Bellman, men även på Dan Anderssons vackra visa Till min syster…
En sång till dej, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.
Tack bästa Leif! Vad fint ”Till min syster” passar in här. Kan avundas dig för att du alltid har rätt citat på lut.