Är vägskälet djävulens påfund?

I believe to my soul, now, poor Bob is sinkin’ down.

Robert Johnson i Cross Road Blues

Det finns ett romantiskt skimmer över vägskälet som symbol för livsvalen. Allt vi vet när vi står där är att den gamla vägen har tagit slut och att vi måste välja en ny. Det kan vara spännande och lustfyllt att känna livet ställas på sin spets så tydligt.

Men också skrämmande och ångestfyllt såklart. Känslan att varje steg vi tar just nu blir avgörande för resten av vår stund på jorden. Och ju äldre vi är, desto viktigare framstår vägskälet. Det finns ju inte så många kvar. Inte som när vi var tjugo och kunde välja väg lite sådär på känn en helt vanlig tisdag.

Då kanske vi inte ens var medvetna om att vi stod vid ett vägskäl. Först i efterhand går det att se att vi gjorde ett val med betydelse. Att vi också valde bort någonting annat.

Jag är på gott och ont väldigt medveten om vägskälet jag står i. För första gången i livet är jag klok nog att tänka efter före. Så vad gör jag med min nyvunna frihet? Här står jag med all min längtan efter att få skriva, älska och uppleva nya saker. Samtidigt finns behovet av trygghet och en viss förutsägbarhet.

Vilket val kommer jag att ångra minst om tio år? Allvaret här i vägskälet gör att jag tvekar. Trampar på stället och låter dagarna gå.

Att fastna i vägskälet

Legenden säger att den amerikanske bluesmusikern Robert Johnson sålde sin själ till djävulen i ett vägskäl. Men i texten till Cross Road Blues är det inte djävulen han åkallar, utan gud, mamma och vännerna. Ganska vanliga mottagare av nödrop när livet krisar.

Jag väljer att tolka legenden som att vägskälet är en plats där vi är särskilt sårbara för mörker, grubblerier och hopplösa förhandlingar om löften från framtiden. Det är då djävulen kan slå till och erbjuda en enkel utväg. Så att vi slipper välja. Men till ett väldigt högt pris.

För vägskälet kan bli en plats av uppgivenhet och misströstan om vi inte vågar fortsätta framåt. Allt vi kan göra då är att se livet rinna oss ur händerna.

Är det något jag har lärt mig på mina vägar hittills så är det att rädsla aldrig får bli en ursäkt för att sluta gå. Då går man under. ”Fortsätt simma!” som Doris säger i filmen Hitta Nemo.

Lyssna också på Miriam Bryants fantastiska tolkning av Queens klassiker The Show Must Go On under Polarpris-utdelningen i veckan!

Du kanske också vill läsa

Allt är en början på något nytt
Konsten att ställa rätt frågor till sig själv