bokstavskamp

Bokstavskamp

Jimmy Vulovic engagerande essäsamling Bokstavskamp väcker nya tankar om litteratur och klass.

Webbtidningen Vi som bygger landet publicerar bland annat debattartiklar av vanliga arbetande människor som skriver om en verklighet långt borta från proffstyckarnas tangentbord. För en tid sedan delade en busschaufför med sig av sina åsikter om gängkriminalitet och debatten gick varm i kommentarsfälten. Någon tyckte att skribenten borde hålla sig till att köra buss.  

Jag tänker på det här nakna klassföraktet när jag läser Jimmy Vulovic Bokstavskamp: Essäer om läsning, litteratur & klass. Han berättar hur det lät från kultureliten när arbetarförfattarna klev in på scenen i början av 1900-talet. Den uppburne kritikern Sven Stolpe varnade för en kulturfientlig demokratisering av litteraturen och tyckte att denna skulle bemötas ”med det skärande föraktets, det bitande hånets och det dödande löjets alla vapen”. 

Samma motstånd mötte Axel Danielsson när han i slutet av 1800-talet grundade tidningen Arbetet.  

Segrade arbetarlitteraturen?

Trots motståndet blev arbetarlitteraturen en unik och minst sagt framgångsrik litterär strömning i det svenska 1900-talet. Eyvind Johnson och Harry Martinsson delade på Nobelpriset i litteratur 1974.

Men kan man säga att arbetarlitteraturen segrade en gång för alla där och då?  

Jimmy Vulovic som är litteraturvetare och själv uppväxt i ett arbetarhem skriver engagerande och träffande om det ”nygamla klassamhällets tystnad”. För honom var bildning och litteratur ett sätt att hitta sig själv, men också ett förräderi och ett smärtsamt uppbrott.  

Vulovic efterlyser en djupare förståelse av klass i läsfrämjande insatser. Vi måste inse att det kan vara ett stort steg för en hyreshuskille att säga till sina kompisar, eller till sin pappa, att han hellre stannar hemma och läser. 

Framtidstro

Verkligt brännande blir Bokstavskamp när författaren påminner om i vilket politiskt och historiskt sammanhang arbetarlitteraturen och arbetarrörelsens bildningsverksamhet växte fram. Avgörande var framtidstron och de gemensamma målen. Arbetande människor skulle ta ledningen och makten och därför var de motiverade att bilda sig själva och kräva utbildning för sina barn.  

Frågan är hur vi återskapar viljan till bildning idag när, som Vulovic uttrycker det, vi inte riktigt vet mot vem våra knutna nävar ska vändas.  

Fackföreningstidningarna har sedan länge slutat vara en plattform för ny skönlitteratur och arbetare har över huvud taget svårt att ta plats i det offentliga samtalet. De som når ut med arbetarskildringar har oftast klassresenärens perspektiv.  

Förväntas arbeta i tystnad

Samtidigt fortsätter människor varje dag att bygga landet utan inflytande över hur välståndet ska fördelas. De förväntas arbeta i tystnad. 

Jimmy Vulovic sätter i Bokstavskamp en del av sitt hopp till de möjligheter som uppstått i samband med digitaliseringen. På samma sätt som den katolska kyrkan tappade sin auktoritet när tryckpressen kom menar han att vår tids jättar utmanas när vem som helst kan publicera sina texter med ett knapptryck. 

Själv är jag inte lika optimistisk. Dels för att den digitala tekniken har skapat nya mäktiga monopol, dels för att jag tror att nyckeln finns just i framtidstron. Att läsa och skriva förutsätter, både på det personliga och det kollektiva planet, att vi upplever oss vara i rörelse. 

Läs min intervju med en skolbibliotekarie som berättar hur vi får unga att läsa böcker.

Här kan du läsa mer om Jimmy Vulovic.

3 reaktioner på ”Bokstavskamp”

  1. Välfunnet och väldigt sant, de enkla verktygen för publicering av arbetares synpunkter, sociala medier, är bedrägligt tillgängliga.
    En del tror på fullt allvar att man deltar på riktigt i nåt om man skriver på fb

  2. Pingback: lindelof.nu

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.