Jag önskar att skuldkänslorna kunder fördelas lite mer jämnt i befolkningen. Det är fel människor som skäms. För fel skuld.
En kall vacker vinterdag, runt åtta minus här i skärgården. Sociala medier svämmar över av leende människor i vita solgnistrande landskap. Jag är avundsjuk på deras levande. Trots att jag vet att man aldrig kan vara säker på vilka mörker som finns bakom.
Jag exponeringstränar. Står som ett fån ute vid vägen i tio minuter och försöker att inte backa när någon passerar. Igår var det jobbigt när brevbäraren kom. Rädslan för att göra andra människor illa. Någon sa att jag inte hade haft de här problemen om jag inte hade ett stort hjärta och mycket empati. Det var ju fint sagt, men det stora hjärtat hjälper mig inte när jag vill ta tillbaka mitt liv. Då krävs också en liten gnutta egoism. Önskar ibland att skuldkänslor kunde fördelas lite mer jämnt i befolkningen. Eller som Bodil Malmsten skrev, det är fel människor som skäms. För fel skuld.
Illusion av lätthet
Inget hushållsarbete idag utöver tvätten. Jag tittade lite på dammråttorna sedan satte jag mig och virkade ugglor istället. Lyssnade färdigt på PO Enquists egen inläsning av sin roman Kapten Nemos bibliotek. Fantastisk. Bara en mästare kan berätta en så mörk historia med en illusion av lätthet. Förankringen i språket, tingen, miljön. Berättelsen. Upprepningens magi.
Såg Melodifestivalen tillsammans med dottern. Tydligen Christer Björkmans sista, och utan publik såklart. En avslagen historia. Urvattnat och tråkigt. Inte ens artisterna verkar brinna för sina låtar. Vågar man hoppas att det massproducerade och välregisserade börjar komma till vägs ände? Var det lika dåligt då på 80-talet när vi såg på Melodifestivalen och sedan stod med hopprep framför spegeln, härmade Carola och Kicki? Barnets förmåga att göra magi av de mest banala ting.
Det svåra kommer efteråt
Dottern frågar om det där med förlossningar. Jag minns funderingarna från min egen tonårstid. Att börja inse vad man behöver gå igenom för att bli mamma, men inte förstå hur i hela friden man ska klara av en sådan prövning. Att ha det framför sig.
Jag låter som min egen mamma när jag försöker förklara att det gör svinont att föda barn, men det går inte att jämföra med annan smärta. Du har väntat och längtat i nio månader och välkomnar smärtan för den betyder att ni snart, äntligen, ska få träffas. För mig är det stora och svåra allt som kommer efteråt. Kärleken, den gränslösa. Känslan av otillräcklighet, att försöka vägleda och själv hitta rätt.
Mönstret till ugglorna har jag hittat här.
Jag skulle så gärna vilja kommentera det du skriver om att virka… men det ligger utanför mitt kompetensområde – om man säger.
I slutet av höstterminen i trean (1959) skulle alla eleverna sy en julduk med korsstygn. Efter mycket svett och en del tårar var min duk klar. Den blev mer som en boll (hur det nu var möjligt). Mamma försökte platta ut duken/bollen med strykjärnet. Sedan dess har jag aldrig stickat, virkat eller sytt.
Jag tycker det du gör är fint.
Tack Leif! Den där julduken skulle vara kul att se… Det är ju tur att vi alla har olika intressen här i livet. Jag är ju också lite udda just när det kommer till handarbete. Stickade kläder till mina dockor redan på lågstadiet.
Hon jag satt bredvid var nog som du – duktig. Hennes julduk såg likadan ut på båda sidorna. Det gjorde inte min.
Det var min baksida (avigan, heter det nog) som var rena misären. När jag trädde nålen från ovansidan var jag på någorlunda rätt väg, men när jag underifrån skulle komma tillbaka till rätsidan igen sket det sig. Det var just de nålstygnen som skapade den tredimensionella bollen.
Men jag kunde skala potatis och knyta skorna.