Alla inredningstidningar och renoveringsprogram är inte ett tecken på att samhället värderar tryggheten i eget hem högre.
För fjorton år sedan tog familjen över min mans släkthus i Göteborgs södra skärgård. Sedan dess har vi levt våra liv i en ständigt pågående renovering. Att leja en firma för total makeover är för folk med större plånböcker. Vi tar en sak i taget och accepterar att vi aldrig kommer att bli ”färdiga”.
Men vi har tak över huvudet. Vi får bo i eget hus, med egen altan och liten trädgård. Vi får bo vid havet. Barnen har fått växa upp med sin släkts historia i väggarna. Berättelserna om skärgårdsfolket som föddes och levde sina liv i de här rummen, de som havet tog och de som fick bli gamla.
Tänker på broderierna som ofta fanns i äldre människors hem när jag växte upp. ”Borta bra men hemma bäst”, ”Hem ljuva hem”, ”Egen härd är guld värd”. Varför betraktade vi orden med sådan distans? Varför tyckte vi att de var töntiga?
En krock mellan generationer kanske. Vi som växte upp i ett Sverige med allmännytta, HSB och vanligt folk i egna villor kunde inte förstå varför ett eget hem var så betydelsefullt för den äldre generationen.
Behovet av att slå rot
Men jag tror att det går djupare än så. Samtidigt som min generation skördade frukterna av folkhemmet fick vi lära oss att förakta människans behov av att slå rot. Vi skulle vara rörliga, flexibla, individuella och redo för nya utmaningar. Ständigt på väg.
Den fixering vid hemmet och bostaden som nu råder är något annat än den äldre generationens insikt om vikten av en egen trygg vrå av världen. Nu är bostaden en statusmarkör för vissa skikt i samhället. Det ska göras bostadskarriär och inredas efter konstens alla regler. Det handlar om konsumtion och om hur andra människor ser på din bostad, inte om genuin hemtrevnad eller en känsla av samhörighet med en plats.
Samtidigt blir bostaden en bristvara för allt fler människor. Unga vuxna som inte kan påbörja sina egna liv, trångbodda familjer och alla som tvingas bort från sina lägenheter när hyrorna höjs efter renoveringar. En snabb skrivbordsvärdering från banken avslöjar att min man och jag inte längre skulle ha råd att köpa vårt eget hem.
Rätten att bo kvar
Så alla inredningstidningar och renoveringsprogram är inte ett tecken på att samhället plötsligt värderar tryggheten vid egen härd högre. Det är ett tecken på att bostaden har blivit en handelsvara. Det handlar om den köpstarkas rätt, inte om rätten att slå rot. Föraktet för den som hävdar människors rätt att bo kvar är starkare än någonsin. Oavsett om det gäller rätten att bo kvar i den lägenhet man hyrt i trettio år, eller rätten att bo kvar i sin hembygd, sitt hemland.
Jag kommer aldrig mer tycka att orden ”Hem ljuva hem” är töntiga. De hänger på hallspegeln i ett hjärta som skulle kunna vara köpt på Gekås. De som fattar, de fattar.
Läs mer om samhällets gemenskap.
Bra och belysande av hur det gått. Men även förr hade inte alla en bostad.
Tack för att du läste! Självklart har det alltid funnits hemlöshet. Men jag vågar nog påstå att bostäder är en bristvara för ett större skikt i samhället idag än när jag växte upp.
Word.
Tack!
Kloka ord, som vanligt. <3
Tack för att du läste!
Ja, verkligen. Allt blir en vara. Och ideologerna hänger på. När hyresbostäderna förvandlades till bostadsrätter dök de upp; TV-programmen om renovering och inredning. Martin Timell (innan badtunnan) byggde om och den estetiskt helt tondöva Lulu Carter smyckade ut; ”allt fast förflyktigas”, sa Marx redan 1848. Och sen kom resten, ”Husdrömmar”, ”Grand Designs” mm.
Det är dock intressant att se (”Anders knackar på”) att väldigt rika kändisar är så ohyggligt ”ohänta”, de vet inte ett smack om hus. Dessa rikingar skall naturligtvis bo i hyreslägenhet med vice värd och direktnummer till vaktmästaren, inte i flotta schabrak som de inte kan hantera. När till och med de rika är lurade in i fel livsstil (= too much) förstår man att hela samhället är på glid.
Tur ändå att det finns Frank i ”Hundra procent bonde” och Erika Åberg i ”Det sitter i väggarna”. De är inte ohänta.
Tänker ofta på det att jag aldrig hade orkat bo i gammalt stort hus om inte min man (snickare) visste hur saker ska lösas. Men å andra sidan, är man rik så kan man ju alltid leja hantverkare så fort problem uppstår.
Jo, självklart ringer man (jag) efter hjälp när sådan behövs. Men de kändisar som Anders knackar på hos har ju inte ens vett att ringa efter hjälp (av snickare, typ). Huset förfaller. Och jag säger med Brecht (i Den kaukasiska kritcirkeln): ”Det som finns ska tillhöra dem som är goda nog för det; barnen de moderliga, på det att de må blomstra, vagnarna de goda körsvennerna, på det att de må köras väl, dalen bevattnarna, på det att den må alstra frukt.”
Aha, då förstår jag bättre hur du menar. Jag tittar väldigt sällan på renoveringsprogram, blir bara stressad. Bra citat av Brecht! Skulle kunna appliceras på många områden i samhället.
Ett litet tillägg:
Att vara ”moderlig” (enligt mig) är en förmåga som varje person (oavsett kön) kan öva upp sig i.
🙂
Återigen nya associationer, där jag förhäxad tittar vidare i dina texter. Bara en till, bara en till innan jag lägger mig igen efter att ha gjort frukost till min äldsta son, som åkt till jobbet.
Hemma hos oss hade vi en korsstygnsbonad, som min mor sytt när hon var ung, som jag har kvar. Det hon broderade in var ”Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker”.
Tack för att du läser mina texter och tack för alla dina fina kommentarer som leder vidare till nya tankar! Precis som det ska vara när det skrivna ordet för människor samman.
Ett nöje att läsa, så som många av din andra inlägg. Hoppas du aldrig slutar 🙂
Tack Roland! Vad glad jag blir för att du läser.