För ungarnas skull

Känner av små underströmmar av frustration i min omgivning nu. Förväntningarna på att jag ska bli bättre snart och komma ur den här skiten. Brottas mycket med mitt eget ansvar för situationen. Hade jag kunnat göra mer för att bli frisk? Är jag feg eller svag?

Tiden är ett jävla orosmoment. Hur länge ska omgivningen orka? Hur ska jag försörja mig om jag inte kan jobba snart? Kommer jag att fastna här? Jag kallar det sekundärångest. Oron för alla konsekvenser av att jag inte fungerar.

Pratade med en bekant som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Han menar att det inte är ett dugg konstigt att jag mår dåligt efter brytningen med K. Att en sådan återvändsgränd tar tid att kravla sig ur. Identitetsförlusten. I tjugo år arbetade jag för Saken, nu står jag utan nya mallar för beslut och riktning. Och alltihop samtidigt som hela samhället också krisar. Framtiden har aldrig känts så osäker.

Läkaren säger att det finns en medicin kvar att testa. Jag har egentligen inga krafter kvar för att experimentera. Är så trött på denna cirkus av insättningssymptom, biverkningar, utsättningssymptom. Samtidigt vill jag veta att jag har provat allt.

Har inte kunna skriva något idag. Ibland är ångesten ett rastlöst djur som härjar mer intensivt om jag sätter mig ner. Idag har också hopplösheten vunnit förhandlingarna om vad som är meningsfull sysselsättning.

Annars är jag ganska bra på att göra saker samtidigt som hopplösheten liksom maler på i bakgrunden. Jag ger mig själv små uppgifter varje dag för att inte tappa greppet om det friska. Måste försöka för ungarnas skull.