Håll ihop, håll ut, håll om

”Stå sann!” skrev läraren Filippa Mannerheim på Twitter häromdagen. Blev omedelbart förälskad i uttrycket. Bra uppmaning på alla områden i livet. Har försökt att hitta ett sätt att virka orden till en tavla, men misslyckats. Hittar nog en lösning om jag sätter mig och pillar lite till.

Har påbörjat synopsis till nya romanen idag. Arbetsnamn: Månvrede. Tänker att jag inte måste må bra för att skriva. Börjar långsamt bli bättre på att må skit och göra saker ändå. Har upptäckt att det enda som tillfälligt mildrar ångesten är att helt försvinna in i en text. Jag skriver för att jag tror att jag har något att säga och för att det är det enda jag är riktigt bra på. Det försvinner inte för att jag är sjuk. Kanske får jag istället lättare att stå ut med mig själv om jag verkligen försöker skriva en roman igen.

Pratade med B i telefon. Han påminde om vad han sa när vi först lärde känna varandra. Att jag är intressant för att jag är mycket stark och mycket skör samtidigt. Jag minns det samtalet, i en bil på väg till Malmö. Skulle ge rätt mycket för att kunna göra en road trip med en vän igen.

A kom hem med fryspizza. Jag skar upp extra mycket färska grönsaker för att mildra det dåliga samvetet över våra matvanor. Paniken när det känns som att hela skitsituationen går ut över barnen, att jag inte ska orka vara förälder. Hålla ihop, hålla ut, hålla om.

Upptäckte att de släppt en ny säsong av The Crown. Drog mig tillbaka till teven i sovrummet och såg två avsnitt. Hur blir det med skrivdisciplinen i morgon när jag vet att det ligger åtta avsnitt till och väntar?

”Tack för att du kämpar”, sa A ikväll. Underbara älskade A.

2 reaktioner på ”Håll ihop, håll ut, håll om”

  1. Leif Strandberg

    The Crown är verkligen sevärd. Och de senaste delarna med Diana Spencer i fokus är förstås spännande som en gammal folksaga. Den lilla flickan som låter sig luras och bergtas av trollen i mörka skogen. Och ingen räddning i sikte (Rapunzel hade i alla fall sitt långa hår som kunde tjäna som livlina). Fruktansvärd fångenskap förstås. Men, å andra sidan… Diana och alla hennes överklassväninnor… de drömde ju om precis detta; prinsar och prinsessor och slott och lyx. Hur ska vi kunna skapa drömmar som inte automatiskt leder åt det hållet? Pessimistisk blir jag när DN (29.11.20) på 7 sidor hypar två unga kvinnor, Nora Arrhenius Hagdahl och Frida Vega Salomonsson och göder deras ohälsosamma omnipotens och narcissism. Som psykolog känner jag för att anmäla DN Kultur för detta brott mot unga människor. Men jag är ju bara en jättegammal cis-gubbe som egentligen borde hålla käften. Tur och tack för att din sida finns, Jenny, så att man får ur sig åtminstone lite grand.

    1. Tack för att du delar med dig av dina tankar! Alltid lika intressant. Funderar just nu mycket på det här med individualism kontra kollektiv och hur vi uppmuntrar bättre drömmar. För drömma måste vi ju! Och hur skapar vi en gemenskap som är trygg för alla utan att kväva människors individuella kreativitet? Filar just nu på ett blogginlägg om allt det här, så vi får anledning att diskutera vidare!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *