Önskar att jag kunde äga min skit istället för att hela tiden försöka stå utan skuld.
Sven dog idag. Tråkigt att vi aldrig mer får ses. Han var en vacker människa. Varm, generös, klok. Bär med mig våra möten och samtal. Jobbigt att pandemin kommer närmare. Han är den första jag känner som dör med covid. Årsbarn med min pappa.
Vaknade med en slags upprorisk, punkig känsla idag. Ville be hela välden dra åt helvete. Färga håret blått och slänga ut alla präktiga kläder. Varför envisas jag med att se ut som en soctant? Varför fortsätter jag att gömma mig bakom en harmlös yta? ”Kolla inte på mig, jag är totalt ofarlig!” Så viktigt det är för mig att stå utan skuld. Istället för att bara äga min skit och gå vidare. Jag får finnas utan att befinnas oskyldig. Är ändå straffad och klar. Kan lämna fängelset.
Förljugenhet eller grälsjuka
Proletärens redaktion vill att jag ska vara med på något sätt i jubileumsnumret. Jobbade ju ändå där i 18 av tidningens 50 år. Kan tänka mig att bidra om jag har kontroll över texten. Vill inte kidnappas för att släta över det politiska maktspel som kostade mig både hälsa och försörjning. Men vill inte heller bidra till att skriva ut mig själv ur historien. Eller hamna i någon löjlig bojkotthållning. Jag som tycker att det ständiga avståndstagandet från människor och mediekanaler är kasst för det offentliga samtalet. Lutar åt att tacka ja. Ska bara hitta en bra ingång. Utrymmet mellan förljugenhet och grälsjuka är mycket smalt.
A kom hem tidigt, har varit på kurs; heta arbeten. Han handlade och jag lagade mat. Kollade på Gåsmamman. Har beställt mer garn trots att jag inte borde. Några sidor i Vardagar innan jag somnade.
Det pratas om att ett vaccin är på gång nu. Håller andan och hoppas. Kan inte ens föreställa mig vilken lättnad det skulle vara.