Jag byter sticklingar med en väninna och har nya palettblad i fönstret.
Längtar som en tok efter att skapa och bidra med något, istället för att gå här och försöka stå ut med mig själv. Är väldigt obekväm med att leva på det gemensamma. Rädd att folk ska tro att jag är arbetsskygg eller svag.
Tänker ofta att det skulle vara lättare att ha en fysisk åkomma. Har en växande misstanke om att jag fortfarande springer ifrån ångesten på tusen olika sätt, och att jag inte kommer att bli frisk förrän jag stannar och vänder mig om. Hur gör man för att våga?
Jag pratade länge med bästa väninnan i telefon idag. Sedan lämnade hon av en kasse från Ica utanför dörren. Och sticklingar från sina palettblad. Slängkyssar och handhjärtan genom fönstret. Planterade sticklingarna. Vackra. Tycker om det här sättet att skaffa krukväxter istället för att köpa nytt. Ett kvinnoarv från alla husmödrar före oss som hade det knapert och fick lita till väninneresurserna i stort och smått.
Plantorna i fönstret nu, de påminner mig om den varma famn som vänskapen är. Hemma hos henne står stickling från min hibiskus.
Blev klar med texten om Sven till slut. Bra respons från testläsarna. Kort kvällspromenad med sonen som har överskottsenergi och pratar oavbrutet. TV, virkning, sängen. När ska detta vara över?