Vi får inte nya skribenter att blomma genom att klippa bort varje liten knopp som inte är perfekt. Därför vill jag inte vara språkpolis.
Vi tar en trädgårdslördag i vårsolen, A och jag. Bort med fjolårsskräpet och in med ny jord. Jag slutar aldrig att förundras över den växtkraft som gömmer sig i rotsystemen under vintern och sedan bara exploderar. Det är knoppar överallt nu. Vi får njuta av hortensia, schersmin och kaprifol i år igen. Krokusen har nästan blommat över.
Funderar på människors växtkraft och hur vi tar hand om den. Många tror att jag som jobbar med texter och språkregler alltid granskar hur andra människor skriver och uttrycker sig. Så är det inte.
I vardaglig kommunikation är huvudsaken alltid att vi förstår varandra. Det är direkt ohyfsat att rätta människor i samtal eller på sociala medier om de inte har bett om språklig kritik. Jag kan få ont i hjärtat när en person skriver ett engagerat inlägg och någon självutnämnd språkpolis kommenterar bara för att rätta. Varför då? För att själv framstå som överlägsen?
Då vaknar min språkpolis
Det finns några sammanhang där skrivfel kan väcka min inre språkpolis. Det är till exempel när journalister, som ska vara utbildade skribenter, inte behärskar de enklaste skrivregler. Det tycker jag bidrar till språkligt förfall. Samma sak när myndigheter, bokförlag eller lärare skriver dåligt.
Men det som driver mig är inte att få rätta andra människor. Jag vill hjälpa dig som själv har en önskan om att skriva bättre texter.
I ett samhällsperspektiv är också förmågan att formulera sig korrekt en demokratifråga, och jag vill dra mitt lilla strå till folkbildningsstacken. Om demokratin ska fungera tror jag att alla medborgare måste kunna formulera tankar och åsikter i skrift. Jag vill inte leva i ett samhälle där de längst upp har monopol på det skrivna ordet.
Vi måste bli fler som skriver, inte färre. Men vi får inte nya skribenter att blomma genom att klippa bort varje liten knopp som inte är perfekt.
Läs mer
Känner du dig osäker när du skriver? Här är 7 tips för att skriva bra texter.
Så fint om det som gror och växer!
Det här (ett utdrag) skrev jag för Sveriges Radio (Tankar för dagen) för kanske 10 år sedan:
I höstas stod jag på en kullerstensås. Jag stod på en sten, den högsta punkten på åsen, och tänkte: Denna sten, en gång för mycket länge sedan var du bara en liten kämpande kobbe i ett rasande ishav. Ständigt översköljd. Dag efter dag, år efter år, sekel efter sekel – översköljd.
Men däremellan hävde du dig över vattnet. Du kippade efter luft. Du var översköljd, men du var också kippande.
Du växte och växte och blev till slut detta gröna kullerstensfält där vitmossan, lingonriset och tallen slog rot. En gång var du bara en liten hjässa som stack upp, men du höjde dig, ett huvud högre, hävde dig upp och blev till land. För du kippade efter luft.
Vackert, som alltid! Egentligen är ju allt som omger oss fantastiskt och man behöver inte vara religiös för att bli förundrad.