Det är högsommarvarmt mellan hägg och syren. Vi knäcker varsin öl, går barfota på altanen och låter tankarna fara. Vänder våra ansikten mot solnedgången. Kvällsbrisen drar förbi, stryker oss lätt över bara armar. Just nu och precis här är det enkelt att finnas till.
Samtidigt finns det en längtan där bakom. Jag vill skriva så att fingrarna blöder och hjärnan brinner. Jag vill gå vilse bland orden. Och sedan hitta ut med en berättelse lika hänförande som livet självt. Jag är en skrivlust som söker sin historia.
Jag längtar efter att skapa något som aldrig tidigare har funnits. En ordström. Strömmar av ord. Strömförande ord.
Kanske för att jag är den som aldrig blir taggad på sociala medier. För att jag är den som blir ett med tapeten i varje rum. Rädd för att kliva fram och vara med. Det är alltid något som drar mig in i hörnet igen. Skamvrån.
Kanske för att den som skapar har makten. Blicken som ser är den som tolkar och benämner. Definierar. Den som skapar är subjektet och subjektet är historiens nav.
Kanske för att vara en del av det stora samtalet om mänsklighetens villkor. Det stora samtalet som förenar vårt ögonblick på en solvarm altan med skeendet i världen.
Jag önskar att jag kunde sätta mig ner och skapa på beställning. Jag vill att orden ska strömma igenom mig som musik. Men så fort jag försöker tvinga fram dem försvinner det jag vill säga under mina händer. Att skapa utan att döma är svårt. Ändå är det min livsluft.