Vägen ut ur ett fönsterlöst rum

Det som håller dig tillbaka
bjöd du in med öppen famn
Du är din egen fångvakt
Fruktan stal ditt namn

Peter LeMarc

Hur förklarar jag så att du förstår? Kan ord göra min upplevelse tydlig för dig? Eller är vi alltid ensamma med det svåraste?

Jag kan ge dig en ögonblicksbild från vårvintern 2023. Då när det är som värst. Jag sitter instängd i arbetsrummet där jag också sover. Andreas kommer med en tallrik mat. Jag äter och gråter. Hör hur familjen pratar runt middagsbordet ute i köket. Deras liv pågår. Mitt har krympt till ett ingenting.

Allt jag gör utanför det här rummet ger mig skuldkänslor. Jag vågar inte tömma diskmaskinen, inte sortera tvätt, inte hämta post i brevlådan, inte klappa mina katter. Jag hittar inte ut och tror inte längre att någon kan hjälpa mig. Allt jag vill är att få somna och slippa vara i detta inferno.

En annan ögonblicksbild är vännen A som sitter på min altan. Hon har tillfälligt fått ut mig ur rummet för att jag ska få luft och jag sätter mig så långt ifrån henne jag kan på träbänken. Funderar ändå på om avståndet mellan oss är tillräckligt stort. Hon gråter. Hon gråter för mig och det är en ensam gråt för jag kan inte hålla om och trösta.

Till slut ringer hon ambulans. Sedan sitter vi på psykakuten. Får höra att det inte räcker med att vilja dö i största allmänhet. För att bli inlagd behöver det finnas konkreta planer på att ta sitt liv.

När livet krymper ihop

Vid den här tiden har jag fått veta vad jag lider av; OCD (obsessive compulsive disorder), eller tvångssyndrom på svenska. Nu tänker du säkert på människor som måste kolla sjuttielva gånger om de har stängt av kaffebryggaren innan de går hemifrån. Eller på Jack Nicholson i Livet från den ljusa sidan när han inte kan trampa på skarvar i trottoarens stenläggning. Kanske tänker du att människor med OCD måste vara knäppa.

Om jag skulle beskriva min upplevelse av OCD skulle jag börja inne i huvudet. Med de där konstiga och läskiga tankarna som svischar förbi i alla hjärnor ibland: Tänk om jag hoppar. Tänk om jag glömt. Tänk om det här är farligt. Och så vidare.

Föreställ dig att du börjar tro på de tankarna. Att de blir sanna för dig och världen därför blir en skrämmande plats. Du börjar göra eller undvika en massa saker för att vara säker på att det du är rädd för aldrig ska kunna hända.

Egentligen är det helt logiskt och inte alls knäppt. Om du visste att du kunde rädda livet på dig själv eller någon annan, vad skulle du då kunna tänka dig att göra eller avstå från? Ganska mycket eller hur?

Så du begränsar dig mer och mer och livet krymper ihop. Till slut är ångest allt du har.

Mitt OCD-tema är rädsla för att genom slarv, misstag eller fel göra andra människor illa. Det leder till en inre konflikt om vilket utrymme jag vågar ta i förhållande till min omgivning. Jag kan få starka skuldkänslor för saker som andra människor inte ens funderar på.

Liv i stora tuggor

Med rätt diagnos fick jag till slut också rätt hjälp. Långsamt långsamt kunde jag börja utvidga livet till att handla om mer än tvånget. Promenader, matlagning, kramar. Jag slet som ett djur för att våga ta båten in till stan. Gå till affären och träffa vänner.

I slutet av maj 2023 kunde jag delta på dotterns student. Glädje, lättnad och segerrus. Jag fick en chans att bli människa igen och jag tog den.

Jag brottas fortfarande med skulden och rädslan för att göra illa. Men jag har ett liv och äter det i stora tuggor. Njuter av skrivjobb, vänner och familj. Hejar på grannar och handlar middagsmat. Ilsknar till på lata tonåringar och tillståndet i världen.  

Du som lever med ångest måste lova mig en sak: sök hjälp! Kanske tror du mig inte just nu, men det finns en väg ut ur det fönsterlösa rummet.

Föreningen Mind

Om du vill läsa skärvorna i rätt ordning

Förtjänar jag att finnas?
Den svåra konsten att fly från sig själv
Det bästa är inte gott nog
Vi slutade med en lögn
Är jag en människa bland människor?
Skeppsbrott
Att tukta en trädgård
När krukor går i kras
Vägen ut ur ett fönsterlöst rum