Darkness, the truest darkness, is not the absence of light. It is the conviction the light will never return.
Lois Lane i filmen Justice League
En dag i slutet på maj 2021 sitter jag utanför vårdcentralen i Göteborgs södra skärgård och gråter. Det är ingen stillsam eller klädsam gråt, utan ett häftigt utbrott av förtvivlan.
I över ett år har jag varit galet rädd för att smitta mina medmänniskor med covid, och mitt liv har krympt till det som ryms i vårt hem. Jag kan inte arbeta, inte träffa vänner, åka kollektivtrafik eller gå till affären. Det är svårt att promenera bland folk och vara i trädgården när grannarna också är ute. I perioder har jag varit rädd för att krama mina barn.
Men nu har jag tagit mig till vårdcentralen. Först gråter jag för att det är så mycket folk överallt och svårt att vara säker på att de hela tiden är minst två meter bort.
Skärgårdsdoktorn
Sedan gråter jag för att skärgårdsdoktorn kommer ut och frågar hur jag mår. Det var längesedan jag vågade följa med honom in. Han är lång och blond och ser provocerande hälsosam ut i sina landstingskläder. Men han är också en av få människor som vet exakt hur mitt helvete ser ut.
Jag gråter för att skärgårdsdoktorn kommer med medkänsla, för att det är så fint, allt han gör för att hjälpa mig att må bättre. Men jag gråter också för att jag är så väldigt osäker på om jag förtjänar hans omsorg. För att jag inte ens vet om jag förtjänar att finnas.
Jag gråter och frågar skärgårdsdoktorn hur det kunde bli så här. Hur kan en människa som har fungerat i så många år, som har jobbat, tagit hand om hem och barn, älskat och levt, plötsligt inte fungera alls? Nyss basade jag över arbetet på en tidningsredaktion. Jag talade och skrev offentligt. Reste och satt i möten. Nu kan jag inte ens handla en mjölk.
Skärgårdsdoktorn har inget enkelt svar, det finns det ingen som har.
Egentligen är det inte heller frågan varför jag gick sönder som är värst. Det jag verkligen vill är att någon ska lova att mardrömmen kommer att ta slut.
Om du vill läsa skärvorna i rätt ordning
Förtjänar jag att finnas?
Den svåra konsten att fly från sig själv
Det bästa är inte gott nog
Vi slutade med en lögn
Är jag en människa bland människor?
Skeppsbrott
Att tukta en trädgård
När krukor går i kras
Vägen ut ur ett fönsterlöst rum
Det låter ihåligt men fina, fina Jenny ❤️
Önskar att vi snart ska kunna ses och prata!
Tack för att du fixar en bra blogg där jag och andra kan lära oss om språk och litteratur. Och tack för att du ger mig och andra chanser att komma med egna tankar. Tack för att du delar med dig.
Du är fantastisk precis som du är.