Författaren hänger sitt hjärta på en krok

Ibland kan jag få känslan att vi som drabbas av psykisk ohälsa ska gömma undan oss själva. Nu gör jag istället som Strindberg och hänger mitt hjärta på en krok.

För några dagar sedan publicerade jag ett inlägg här på bloggen om den psykiska ohälsa som drabbade mig under pandemin. Även om jag mår bättre nu var jag självklart tveksam innan jag publicerade. Kommer folk att tro att jag är galen? Kommer jag att gå miste om jobb? Det finns en anledning till att många med psykisk ohälsa lider i det tysta.

Men nu är jag skribent och det känns märkligt att en del av livet ska vara förbjudet område för orden. Jag valde att publicera för att jag vill vara öppen och sann. Kanske är det någon som känner igen sig och hittar en gnutta tröst i att inte vara ensam.

De flesta läsare har reagerat positivt på blogginlägget och tycker att jag ska fortsätta berätta. Men en läsare varnade för att offentliga texter om det mest privata kan göra mer skada än nytta, och skickade med några rader ur en dikt av August Strindberg.

Där hänger på boklådefönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.
Ur Sömngångarnätter på vakna dagar

Det är såklart mästerligt formulerat av Strindberg. Men han om någon valde gång på gång att hänga sitt hjärta på en krok.

Borde jag skämmas?

Jag förstår att jag fick dikten av omtanke. Samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan av att vi som drabbas av psykisk ohälsa på något sätt ska skämmas, eller i alla fall gömma undan oss själva. Jag får intrycket av att det är lättare att prata offentligt om fysiska sjukdomar och funktionshinder. Detta gör mig både arg och sorgsen.

För den psykiska ohälsan är ju inte hela min person. Jag tar hand om mina barn, jag umgås med min man och pratar med vänner. Jag städar, bakar, virkar och läser. Tittar på film och tv-serier. Tycker om att fika vid havet och ta ett glas vin i solen på altanen.

Men framförallt är jag en skribent som också hjälper andra människor med text. Jag blir inte sämre på mitt jobb för att jag har ett mörker inuti. Däremot är jag trött på att inte våga skriva om det.

Jag fick också en annan dikt av en skrivande vän som får mig att bli mer trygg i beslutet att hänga mitt hjärta på en krok. Gemenskap bygger på att vi delar med oss av det som är viktigt.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Ur Färjesång av Gunnar Ekelöf