Vi slutade med en lögn

Jag är bara en sten i havet
det är inte värre än så.
Några ringar på ett hav
är allt vi lämnar kvar.

Laleh

Det sista jag sa till min mamma var en lögn.

Hon låg i en säng på hospice, någonstans i gränslandet mellan liv och död. Andetagen som jag lyssnat på hela natten var ojämna och rossliga. Ögonen slutna. Några gånger hade jag försökt väcka henne genom att försiktigt ruska om henne. Mamma! Sköterskan hade erbjudit att tillfälligt stänga av morfinpumpen för att få henne att kvickna till, men jag avböjde. Tyckte att det verkade grymt.

Nu lutade jag mig över sängen och kramade mammas hand. Viskade i hennes öra att jag snart skulle komma tillbaka. Men jag visste ju att det inte skulle bli så. Jag skulle sätta mig på tåget hem till Göteborg och vi skulle aldrig mer ses. Sedan smög jag ut från avdelningen utan att säga hej då till personalen.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag ljög, eller varför jag lämnade.

Några dagar tidigare var vi på hospice hela familjen. Mamma satt upp i sängen då. Dödsmärkt, men vaken. Andreas tog ungarna till familjerummet för att mamma och jag skulle få en stund för oss själva. Jag tog hennes hand och frågade om det var något hon ville prata om. Hon viftade bort min fråga. Hospice var bara en tillfällig lösning, hon var inte där för att dö och hon skulle komma hem igen. 

Jag vågade inte säga rakt ut det alla redan visste, att hon aldrig skulle lämna det där rummet. Vad hade jag förväntat mig av henne? Något varmt? Ett kärleksbevis, ett erkännande, ett förlåt?

Jag hade kunnat bli arg och säga att nu när hon var på väg att överge mig igen var det hennes förbannade mammaplikt att ge mig något som jag kunde ta med på vägen.

Jag ser filmscenen framför mig. Dottern som säger sanningen och mamman som mjuknar. Tårar och försoning. Sedan lägger sig dottern tätt intill i sängen och håller om ända till slutet.

Min hand i mammas handske

Mamma sa aldrig hej då. Hon bara försvann bort i morfindimman medan jag satt i en stol bredvid och lyssnade på hennes andetag. Jag tyckte att dödskampen var så väldigt lik förlossningsarbetet. Stämningen i rummet. Rytmen. Sjukvårdspersonal som stillsamt och respektfullt pysslade med praktiska ting någonstans i periferin.

På morgonen fick jag frukost i dagrummet. Sedan ljög jag för min mamma och smet ut. När de ringde och sa att det var nära hade jag redan kommit fram till Göteborg. När min bror ringde och sa att det var över skulle jag precis gå på skärgårdsbåten.

Jag sparade mammas svarta handskar när vi tömde hennes lägenhet. Mjuka i skinnet. Länge luktade de som hon. Fodret är trasigt och på ena tummen finns det ett hål, men jag slänger dem inte. Jag blir inte klar med henne, med oss. De passar mig perfekt. Min hand i mammas handske.

Jag vet inte om jag saknar henne, eller om jag bara saknar att ha en mamma. Någon som minns mitt första andetag och älskar mina barn.

Om du vill läsa skärvorna i rätt ordning

Förtjänar jag att finnas?
Den svåra konsten att fly från sig själv
Det bästa är inte gott nog
Vi slutade med en lögn
Är jag en människa bland människor?
Skeppsbrott
Att tukta en trädgård
När krukor går i kras