Det hör till mänsklighetens liksom till den enskildes villkor att leva vid katastrofens rand.
Olof Lagercrantz
Det finns inga syrener i vår trädgård. Kaprifol, akleja, hortensia, rosor, schersmin och silverarv. Men inga syrener. De blommar hos grannarna nu, men doften når inte hit.
Den andra sommaren efter skeppsbrottet börjar jag röja i vår vanvårdade trädgård. Tidiga morgnar, när jag får vara ensam och slipper oroa mig för att grannarna ska komma för nära. Drar upp ogräs under häcken utmed vägen och lyssnar noga efter fotsteg. När som helst kan en morgonpigg joggare eller någon på väg till första båten passera. Då förflyttar jag mig längre in i trädgården och hittar något annat att göra. Rensar, klipper, planterar om.
Björnbärssnår och vildvin har vuxit in i och tagit över komposten. Det tar flera veckor att få loss behållarna och björnbärsrankorna biter ifrån när jag närmar mig med sekatören. Under alla levande växtdelar hittar jag till slut färdig kompost som jag silar lite i taget och lägger ut i rabatterna, sedan börjar jag om med en ny kompost på ett bättre ställe. Det är något med kretsloppet som är tillfredsställande.
Om detta hade varit en film skulle jag läka på insidan i takt med att ordningen i trädgården återställs. Jag trodde kanske att kroppsarbetet skulle hjälpa lite grann. Men ingenting hjälper.
Rätt väg uppför berget
Kaprifolen behöver hjälp att hitta rätt väg uppför berget. Jag gör en enkel ställning av långa blompinnar och några snören. Det knakar i grenarna när jag försöker binda fast dem. De vill växa åt ett annat håll. Natur och kultur. Jag strävar inte efter en trädgård som är helt tuktad, men vill ändå ha sista ordet.
Du måste släppa det du inte kan kontrollera, säger vännerna.
Du kan inte lägga allt på dig själv.
Jag fattar att en enskild människa har begränsade möjligheter att överblicka och ta ansvar för alla konsekvenser. Jag vet att jag mår skit för att jag fortsätter försöka.
Det är som PO Enquist skriver i Ett annat liv:
Hans intellektuella hantering av problemen är uppseendeväckande klarsynt. Det är delvis därför han sjunker.
Jag vet att den som bär skulden ensam går sönder. Jag vet att det gör mig knäpp. Det jag inte vet är hur man slutar. Hur gör folk när de ”släpper” något? Hur exakt går det till när de kränger av sig ryggsäcken?
Om du vill läsa skärvorna i rätt ordning
Förtjänar jag att finnas?
Den svåra konsten att fly från sig själv
Det bästa är inte gott nog
Vi slutade med en lögn
Är jag en människa bland människor?
Skeppsbrott
Att tukta en trädgård
När krukor går i kras
Vägen ut ur ett fönsterlöst rum
Tack för den fantastiska meningen: ”björnbärsrankorna biter ifrån när jag närmar mig med sekatören”
Vad glad jag blir för att du upptäckte den!
Nu läser jag de senaste inläggen baklänges. Tack igen för en så gripande och tankvärd text. En tanke kommer till mig, som jag själv insett och som hjälper mig ibland. Tanken handlar om att härda ut. Det låter kanske hemskt fast för mig är det en tröst och ger lugn att tänka på att när jag släpper taget och vågar falla och bryta mina djupt rotade mönster/vanor… så kan det först bli och kännas ännu värre. Ännu tuffare och mer läskigt eftersom jag inte vet vad som ska hända. Och det är liksom så det är. Förut trodde jag att det skulle kännas bra på en gång då.
Det är då, i den där övergången och mellanrummet till något nytt som jag behöver härda ut. Stå ut med det läskiga. Det blir inte skönt eller bra på en gång när jag släpper taget och vågar något nytt.
Det här kanske inte alls passar in för dig, jag ville iallafall dela mitt perspektiv.
En annan grej som kommer till mig är det här med att det är både och. Det är inte antingen eller i känslor eller upplevelser. Kan du känna igen dig i det?
Livet är ju komplext i sin essens. Både och. Det hjälper mig mycket att omge mig med människor som kan ta in just att livet är mer än bara en självklar väg eller rakt spår eller ros eller ris, himmel eller helvete eller antingen eller. Jag såg att det t o m finns en podd som heter Både och.. något. Ska lyssna på den någon gång.
Så bra och kloka funderingar du bjuder på! Stort tack! Jag har också upptäckt att det finns en styrka i att inte bara leva medan tiden går utan att också leva medan det är tufft. Ofta finns det ju bra saker invävda i det jobbiga.