läsglasögon

Bakom mina läsglasögon

Därför borde läsglasögon finnas med på listan över samhällsviktiga uppfinningar.

Jag trodde aldrig att det skulle hända mig, men nu är jag en av dem som springer runt i huset och letar efter läsglasögon. Det händer också att jag till slut upptäcker ett par som redan sitter på mitt huvud. Eftersom man inte kan se med läsglasögon på långt håll blir det ett evigt puttande upp och ner, och när glasögonen suttit en stund på huvudet känner man dem inte längre. En del löser detta dilemma genom att hänga sina läsglasögon i ett snöre runt halsen, men där går min gräns.

Det var ingen som riktigt förberedde mig på den här nya fasen av livet. Egentligen är det ganska oerhört att en stor del av befolkningen helt tappar förmågan att läsa utan hjälpmedel efter en viss ålder. Nu är det ju enkelt avhjälpt när läsglasögon finns att köpa till överkomligt pris på varje mack, men ändå. Känslan av att vara helt beroende av en pryl för att kunna fungera som en normal människa.

När ungarna kommer och vill visa något på sina mobiler måste jag först hämta glasögon. Jag måste ha glasögon med mig till tvättstugan, för det finns ingen människa över 40 som utan hjälpmedel kan tyda de minimala symbolerna i lapparna med tvättråd. För att inte tala om det finstilta på olika matförpackningar. Eller en bipacksedel till ett läkemedel.

Strategisk placering av läsglasögon

Det händer inte så sällan att jag står utan läsglasögon och måste be någon av ungarna att läsa texten på en burk eller trycka rätt på mobilen. En djupt ovärdig situation som jag försöker undvika genom att strategiskt lägga ut glasögon på olika platser i huset. Som förälder har jag vant mig vid att vara den som servar, hjälper, svarar och fixar. Läsglasögonen blir en symbol för att mina förmågor avtar, medan ungarna bara blir mer och mer självständiga.

Carl-Göran Ekerwald berättar i sin essäsamling Läsa innantill och bli en annan hur barnen på Island förr i världen var tvungna att lära sig läsa tidigt. När ljuset var begränsat blev det barnens uppgift att läsa högt ur hjältedikterna och sagorna om kvällen medan de vuxna ägnade sig åt hantverk.

Hur hade samhället sett ut och fungerat utan läsglasögon? Vilka arbeten hade vi över 40 kunnat utföra? Hade vi hela tiden behövt ha en ung person i närheten för att kunna ta oss igenom vardagen? Jag tänker att läsglasögon måste finnas med på listan över avgörande uppfinningar, tillsammans med hjulet och antibiotikan.

Jag tycker också att läsglasögonen är en ganska trivsam del av att åldras tillsammans med någon. Min man och jag är lika gamla och använder samma styrka. Om man inte hittar sina egna kan man alltid låna av varandra. Vi har delat det mesta som går att dela. Förälskelse, föräldraskap, hem, pengar och brist på pengar. Nu delar vi frågan: ”Har du sett mina glasögon?”

Läs mer

Vad är det som drar i dina hjärtesnören?

9 reaktioner på ”Bakom mina läsglasögon”

  1. Arne Nilsson

    Skaffa dig ett par progressiva glasögon, som du kan ha på dig från att du stiger upp på morgonen tills du går och lägger dig på kvällen.

  2. Det är många som inte gillar men senilsnöret är ju inte så dumt när man läser mycket. Då är läsglasögonen alltid med!

  3. Leif Strandberg

    Välkommen till landet med alla sakerna som är på vift. Glasögonen på pannan är en klassiker. Nästa steg är följande: ”Kan du ringa på min mobil.” Min kompis Knut blev änkeman för några år sedan. ”Tomt blev det, och”, skrev han ”ingen här hemma kan länge ringa och söka min mobil.”

  4. Leif Strandberg

    Din berättelse om läsglasögonen är fin.

    Fint också att du uppmärksammar de intellektuella förmågornas relation till den samhälleliga världens verktyg. Avhandlingen ”Läsglasögonens andel i människans förvandling till litterat kulturvarelse” är ju inte riktigt klar än 🙂 men i väntan på den och i samma historiematerialistiska anda finns Lars Furulands ”Ljus över landet. Elektrifiering och litteratur”. Där kan vi hitta följande vackra rader av Harry Martinson: ”Den uråldriga ädla hundlokan / och högspänningsledningen / som visslade över näckrosviken.”

  5. Leif Strandberg

    Jag är ju verkligen inte uppdaterad på modern musik. Men jag kände ändå en speciell takt i den rubrik du satt till din text. ”Bakom mina läsglasögon”. Jag visste att jag hade hört nåt liknande. I nåt slags punkstuk? Och jovisst. Solglasögon var det. ”Bakom mina solglasögon”.
    Säger som Jan Myrdal (som säkerligen inte hade någon aning om Docenterna): ”Vår kultur sitter i bakhuvudet”.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.