Den svåra konsten att fly från sig själv

Vart ska jag fly när det är i mig som helvetet brinner? 

Vladimir Majakovskij

Det finns ingen bra början på min berättelse, ingen punkt på tidslinjen där trådarna sitter fast i en gemensam knut. Dramaturgin i ett människoliv är usel. Vi föds, det händer grejer och vi dör. The end. Den som skriver en biografi måste uppfinna eller vaska fram en dramaturgi ur det kaos som är en människas stund på jorden.  

Detta är ingen biografi. Jag lägger en mosaik med de skärvor jag hittar och hoppas att bilden klarnar när det är dags att ta ett steg tillbaka. 

Mina föräldrar hade bestämt att jag skulle heta Andrea, men när jag föddes tyckte de att jag mer såg ut som en Jenny. Jag tycker så mycket om den berättelsen om hur jag fick mitt namn. Just i det ögonblicket, när vi möttes för första gången, såg de mig.

När jag träffade min man blev jag ännu mer tacksam för att mamma och pappa ändrade sig om namnet. Andrea och Andreas, det hade ju varit märkligt. 

Skuld är en jävla rövig känsla. Skuld, säger psykologen, ska hjälpa oss att vilja gottgöra dem vi har sårat. Men vem ska förlåta mig för att jag finns? 

Jag bläddrar bland dikter av Majakovskij och vet att han visste hur ångest är. Orden är någon slags tröst. Men han valde ju att lämna till slut. 

Skärgårdsdoktorn frågade i början om jag hade funderingar på att skada mig själv. Och det är klart att jag har tänkt tanken, hur skönt det skulle vara att bara få somna och försvinna. Jag förstår helt och fullt varför ångest och depression kan vara livsfarligt. 

Men egentligen vill jag inte alls dö, bara att det ska sluta göra så förbannat ont. Jag vill se ungarna bli vuxna, fixa studentkalas, få barnbarn, åldras med Andreas. 

Jag önskar att Majakovskij hade stannat kvar och diktat om vägen ut. 

Nystart med förhinder

Jag köper nya anteckningsböcker och börjar om med oskrivna blad. Symboliken är förförisk. Men känslan av nystart håller aldrig i sig; förr eller senare fylls sidorna av gamla mönster. Många före mig har försökt springa ifrån sig själva, med alkohol, spel, förälskelser …

Min mormor flyttade när hon försökte fly från sig själv. Ny stad, ny lägenhet och ofta en ny man. Hon blev änka så många gånger att vi började skämta om att hon hade ihjäl dem. Mamma brukade känna på sig när det var dags för en ny flytt och rustade sig för att ta hand om det praktiska.  

I ett av alla försök att slippa mig själv bränner jag dagböcker i en kruka av metall i trädgården. Bort med det gamla!

Det blir mer rök än eld och sotflagorna yr i vinden. Ganska snart är jag rädd att huset på något olyckligt vis ska fatta eld, eller att grannarna ska ringa brandkåren när de upptäcker röken. Jag känner skammen när skärgårdens deltidsbrandmän står i full mundering runt mina brinnande dagböcker och skakar på huvudet. Hur kunde jag vara så dum?

Den rationella tanken att folk grillar i sina trädgårdar hela tiden biter inte. Så jag släcker elden med vattenkannan som hela tiden stått nära till hands. Slänger alltihop i soptunnan nästa dag.  

En del av mig önskar att jag kunde få bryta ihop ordentligt och slippa tänka på konsekvenserna. En sjuk längtan efter att bli tokig på riktigt, springa naken nere i hamnen eller ropa sanningar från taket på uthuset. Någon slags frihet.

Men mitt sammanbrott sker under ordnade former, kontrollerat. Jag super inte, jag gör inga olämpliga inlägg på sociala medier, jag skäller inte ut människor som gjort mig illa. Jag virkar, gråter, streamar tv-serier och pratar med mina vänner.  

Om du vill läsa skärvorna i rätt ordning

Förtjänar jag att finnas?
Den svåra konsten att fly från sig själv
Det bästa är inte gott nog
Vi slutade med en lögn
Är jag en människa bland människor?
Skeppsbrott
Att tukta en trädgård
När krukor går i kras
Vägen ut ur ett fönsterlöst rum